torsdag 29 oktober 2009

Nu är det jul igen....eller snart iaf...


Kan redan börja se små ryckningar i barnens ögonvrår när jag i förbifarten nämner den annalkande julen. Som rutinerad småbarnsförälder vet man av erfarenhet att nu infaller den tiden på året då barnen är lättmanipulerade på till gränsen dumma i sina försök att vara till lags och vänliga. En vänlighet som finns där trots att de sedan länge slutat tro på den numera så amerikaniserade versionen av jultomten som rödmosig och hoohooande ler mot oss från alla reklamfilmer och skyltfönster.

Vad är det då som trollbinder dessa tonåringar och får dem att idka nästa intill menlös lydnad?
-Det är julfriden pappa och det roliga med att ge dig och mamma julklappar som är det mest spännande med julen säger de.

För ett kort ögonblick tror jag att mandeln i glöggen har satt sig i vrångstrupen och att jag befinner mig i någon form av euforiskt himmelrike, där alla barnen är små änglar som ler kravlöst mot mig. Jag inser att jag har lyckats till fullo i mina försök att uppfostra nästa generation med samhällsbärare och att jag nu kan dra mig tillbaka med ett väl förättat värv.

Ett hjärtligt skratt rycker ut mig ur min tillfälliga Karl-Bertil Jonsson sejour och tillbaka till verkligheten där ett leende avslöjar att det var bara till hälften sanningen som levererades av min efterkommande generation.
- Paketen, den goda maten och allt annat också förstås.

Lite förvirrad tittar jag nu tillbaka och undrar varför de är så extra snälla då? Paketen, maten och allt det där får de ju i alla fall.

- Efter alla år av tjat om att tomten ser oss har vi insett att du tror på honom och vi vill ju inte förstöra det genom att hävda motsatsen, därför spelar vi med och är extra snälla...

Men det innebär ju trots allt att barnen är extra snälla under senhösten för min skull, med eller utan tomte...hm..

Som den kalkylerande och uträknade förälder jag nu är inser jag genast att min sladdis på 3 år nu ska övertygas om vikten av att vara snäll för såväl "Påskharens" som "Midsommarstångens" skull, inte bara tomtens....

tisdag 20 oktober 2009

Nobodys Hero


Sorg kan uttrycka sig på många olika sätt. Avsaknaden av en god vän som du aldrig hann säga hej då till är en av de tyngsta sorgerna att bära med sig.

När jag fick beskedet om att en av mina bästa vänner under de senaste 10-12 åren hade somnat in, kände jag hur en järnhand kramade till om mitt hjärta och jag insåg hur bräckligt livet kan vara.

Jag minns allt det roliga vi upplevt tillsammans och även de tillfällen då vi upplevt allvar och bekymmer tillsammans, men mest av allt minns jag vilken god vän du alltid var och att vi har många gemensamma minnen som alltid kommer leva kvar i mina tankar.

Jag glömmer aldrig våra hektiska studiekvällar i Skogås, vår kaotiskt roliga tid i Nice och hur vi tillsammans byggde upp en fantastisk utbildningsverksamhet vars ekon fortfarande lever kvar i Nacka Strand.

Med ett skratt minns jag alla våra upplevelser och med mycket stor sorg inser jag att det inte blir några nya.


Jag glömmer dig aldrig min vän.


As the years went by, we drifted apart
when I heard that he was gone
I felt a shadow cross my heart
But he´s Nobodys Hero

The voice of reason
against the howling mob.
The pride of purpose
in the unrewarding job.

Not the champion player
who plays the perfect game
Not the glamour boy
who loves to sell his name.
Everybody is buying

Nobodys Hero