Ännu ett år har runnit förbi...

Att vakna upp till ett stort grattis, få kramar, pussar och presenter borde vara ett standardförfarande för uppvaknanden, men då skulle ju inte födelsedagarna bli speciella. Försöker rulla siffran 41 mellan läpparna men den känns underlig och myndig. Siffran 41 känns inte som en kommande idrottskarriär eller annan karriär för den delen, mer som en missad sådan, det känns bara som ett steg närmare morfar- eller farfar-varning.

Inget underlättas av att alla som gratulerar frågar hur man mår eller hur det känns.

Hur ska det kännas? Ska jag må på ett speciellt sätt nu? Eller kan jag helt enkelt påstå att jag mår precis som jag alltid gjort, d.v.s. oförskämt bra?

Nej bäst att ta det säkra före det osäkra och börja hävda ömmande leder och diverse väderstyrda fantomsmärtor, kräva släckt ljus vid 21-tiden samt väcka alla med stönanden och låtsashostningar vid 5-snåret på morgonen. Det hör ju till när man är äldre, eller?

Är de okej att fortfarande vara den evige hårdrockaren eller måste jag börja lyssna på Vikingarna och se på café-program?

Alla dessa funderingar far genom min skalle, medan "Jag må du leva..." sakta klingar ut i periferin. Nu kommer snart frågan om min hälsa och alla förväntar sig svaret "Jo tack, lite stel men man hankar sig fram och tar en dag i taget...

" Men inte jag då, "f-ck it", jag mår grymt bra och kan forfarande rocka till tonerna av en 67-årig Ronnie james Dio, jag har alltid en fotbollskarriär på gång och de gråa tinningarna gör mig bara ännu sexigare...

Fredrik 41, evigt ung (och lite småstel)...