Gröna ansikten på Gröna Lund...

Jag måste erkänna att jag lider av följande åkommor: En lättare åksjuka, en på gränsen till fobisk höjdrädsla och för närvarande också ett ömmande ryggslut som resultat av mina Byggare-Bob dagar under sommaren. Med de förutsättningarna kan man nog ifrågasätta mitt val av nöje förra onsdagskvällen, Gröna Lund. För vad har en man med ovanstående åkommor att göra på ett ställe där det finns såväl virvelvindar, som Fritt fall och Insane?

Jag glömde nog nämna åkomman galenskap, för sagt och gjort åkte jag till Grönan med mina 3 äldsta barn (Mimmi, Charlie och Chrille) och min gode vän Stefan, vilken förövrigt också lider av en lättare åksjuka, men för dagen inga andra fysiska men.

Det för kvällen så vackra vädret vaggade snart in mig i ett ungdomligt rus och utan att veta hur det gick till stod jag snart i kön till Fritt fall....ryggen då, är du galen Fredrik? Nej, jag avstod faktiskt och så även Stefan....Barnen kastar sig dock in i denna 80 meter höga mardröm. Föga anade jag att min rygg skulle utsättas för denna upplevelse inom några få timmar.

Jag och Stefan är ju mogna män som fortfarande är tävlingsinriktade, så 5-kamp var det naturliga och också minst fysiska alternativet. De 5 grenarna avverkades i rask takt medan vi lusläste programmet för att hitta grenar som kunde göra oss till vinnare över vår barndomsvän. Som ni säkert förstår hade jag inte ens nämnt 5-kampen om inte jag var den som slutligen vann med några futtiga poäng. Man gör ju bara det som krävs...och ett "bra kämpat kompis" kunde man ju kosta på sig medan man knöt näven i byxfickan.

Stefan kontrade dock snabbt genom att följa med mina vilda barn till "Insane", ja den lever verkligen upp till namnet, inte min grej riktigt. Man vill ju inte vara sämre, så trots höjdskräck och ond rygg, fann jag mig snart på väg upp i "Fritt fall". Nu känner jag för varje meter hur mitt liv sakta men säkert börjar passera revy och detta till en makalös vy över kungliga huvudstaden..Vad f-n har jag gett mig in på, inte känns det som om säkerhetsbältet sitter som det ska heller....Var det inte den här som fastnade flera timmar där uppe i fjol?...Mannen till vänster om mig ger ingen trygghet heller, hans vilt flackande blick och svettiga panna ger mig bara ytterligare kalla kårar...Så det är alltså här man ska sluta sin vandring över gröna ängar...på Gröna Lund...

När spärren väl släpper och fallet inleds försvinner plötsligt höjdskräcken och ersätts av en fundering kring huruvida skorna verkligen sitter fast eller om man kommer tappa dem och var de i så fall kommer landa...Jag är botad...Ingen höjdskräck och ingen ryggvärk längre. Vilken mirakelkur jag just upplevt, men det verkar ju dumt att göra om det igen, kan ju ge ett återfall.

Så då återstår bara en åkomma att kittla ikväll, åksjukan. Mina barn har givetvis hittat en lösning i form av en sjuklig karusell, med "The Voice" dunkandes ur högtalarna. Till min stora förtvivlan blir jag riktigt illamående redan innan den kommer igång och ser dessutom att de flesta andra också skiftar i gröna-lila nyanser...jag är inte ensam i min misär. Stefan ser verkligen dålig ut, ungefär som jag känner mig. Nu gäller det att hålla masken inför barnen, de ler ju fortfarande. Stäng av skiten tänker jag för mig själv och blir slutligen bönhörd. På skakiga ben staplar vi nu vidare mot mitt karusellval för kvällen, "Radiobilarna". Vi åkte flera gånger, för är det inte kul så säg?

"Berg och Dalbanan" såväl som "Lustiga huset" hinner vi också med innan kvällen avslutas och man kan slappna av tills det är dags för nästa sväng, den gången med sambons 3 barn. Min sångfågel till dotter hann faktiskt med att sjunga karaoke inför publik i Playstationhuset innan vi försvann från Grönan, ABBA tror jag bestämt det var och kvällen till ära förstärktes hennes sång av en kraxande hes, illamående före detta höjdfobiker med ryggskott.

"The Winner takes it all"