Höstkräksjukan.....

Vinterkräksjukan har man ju hört talas om, men höstkräksjukan? Det är klart en och annan kräks i samband med den tidiga hösten myckna intag av kräftor, men epidemi, knappast. När min lilla 2,5 åring väckte mig halv 4 i morse genom att tömma maginnehållet i sin säng insåg jag att höstkräksjukan faktiskt existerar och den är dödligt smittsam, jag känner redan hur benen darrar och hur min blick börjar flacka när jag försöker fokusera på rengöring av den lilla...

Givetvis har hon inga som helst problem att somna om efter denna morgonchock medan jag själv likt "Veiron i Ottan" stirrar ut i den fortfarande mörka morgonstunden. Ska jag somna om eller kommer det mera? Nu ligger hon ju mellan oss i sängen och det finns gränser även för vad en garvad småbarnsfar klara av....Vill inte vakna med gårdagskvällens Wienerkorv draperad i luggen...Försiktigt flyttar jag mig lite närmare kanten på sängen och försöker hitta tillbaka till det försvunna sömntåget.

I väntan på insomnandet börjar jag känna en obehaglig känsla i maggropen, ajdå, är det min tur nu? Nej, tack och lov det är falskt alarm, finns ju ingen kropp som är rustad för denna lilla morgonupplevelse, så det är klart att ens lekamen gör lite uppror. Kanske det bara är lite matförgiftning? Dottern verkar ju sova lugnt och sambon lyckades utan problem somna om igen...

Mina tankar flyter nu iväg mot den enda gången jag drabbats av matförgiftning. Det var i Danmark under mina unga år. Vi var på den sedvanliga semestern med syskon och föräldrar i hyrd stuga i det förlovade landet, med de underbara stränderna. Jag kan dra mig till minnes att min kusin Thomas också var med den sommaren, för han och jag tältade utanför den för familjens storlek fatalt missanpassade stugan, eller ska jag säga kojan...

Efter ännu en dag på stranden styrde vi kosan mot Aalborg för att shoppa loss på gågatan och äta lite gott på restaurang. Givetvis valde pappa sin favoritmat "Kyckling", serverad på ett hak man antagligen inte ens borde gå in på utan skyddskläder, men oj så gott det var..Alla åt av den förträffliga kycklingen (eller fågel var det i alla fall). Tillbaka i "Chateau du Minimal" började vi en efter en känna oss lite konstiga, vilket visade sig bara vara början på det som än i dag kallas "Den stora kycklingfesten". Kan fortfarande minnas ljudet av alla dessa sovsäcksdragkedjor som drogs upp och ner i allt raskare takt..

Efter en mycket påfrestande natt för alla mina syskon (3), min kusin och mina föräldrar, togs det gemensamma beslutet att fåglar bör man njuta av i naturligt tillstånd inte i maten...Givetvis har alla brutit denna överenskommelse och frossar vilt i allt från struts till kanariefågel, utom en sista ståndaktig kycklingvägrare, pappa. Han skulle aldrig äta kyckling även om det var det sista som bjöds i jordelivet...

Efter att ha skrattat till för mig själv, hör jag hur sömntåget rullar in på min perrong och jag försvinner åter in i min dröm om livet i en hönsgård.....Man är väl ingen Chicken!!