måndag 15 april 2013

Jag, ett offer för Legos utveckling?

Jag minns med glädje när jag som barn fick möjligheten att besöka någon av dessa sagotempel som leksaksaffärerna innebar för en liten brådmogen 6-åring från landet. Detta var givetvis långt innan det fanns något som ens liknade internet, än mindre tanken att ta med leksaksaffären hem (av typen Lekmer.se m.m).

Mina föräldrar som redan då var fullt upptagna med att jaga min helvilde lillebror, gav mig givetvis fria tyglar att strosa omkring bland alla dessa skatter, jag var ju lugn och beskedlig (låt nu inte detta lura er att jag på något sätt skulle ha varit timid som barn, det var trots allt jag som motiverat lillebror att genomföra många av sina "hyss").

Det som ofta slog mig var mina föräldrars ovilja och motstånd till att köpa Lego, hur kunde de inte förstå att min bana som ingenjör låg framför mig och att de nu med stor sannolikhet förstörde den, min far var ju trots allt just ingenjör?

Först när jag själv skaffat barn, kom jag sakteliga till insikt, kring detta och varför de hellre köpte mjuka leksaker eller åtminstone leksaker som var stora och skrymmande, orsaken var givetvis Lego-smärtan.

När min första kull av barn (med risk för att få det att låta som uppfödning), fick sina första legokartonger, var det fortfarande relativt basalt lego, alla bitar färgglada men ändå mestadels rektangulära bitar. Dessa rektangulära, kubistiska legobitar ger som säkert mången småbarnsföräldrar förstår upphov till en viss variant av Lego-smärtan.

Föreställ er, känn in och minns följande situation:

Mysig kväll med gäster och god mat, småttingarna somnar framför Bolibompa och mörkret faller så sakteliga.

-Älskling, kan du bära upp barnen?
-Självklart.

Med den lokalkännedom jag har i mitt eget hus, behöver jag inga lampor för detta, utan släpar målmedvetet en efter en av mina ledlösa barn uppför trapporna och in i deras mörka rum, givetvis knäpptyst för att inte störa deras fridfulla sömn, det är då det händer.

Med en explosiv hastighet fortplantar sig smärtan från fotvalvet upp genom kroppen och är precis på väg ut genom munnen i form av ett primalvrål, när man minns den sött sovande "avkomman" i famnen, som sedan länge seglar fram på drömmarnas hav.

- Gmmmpgfff, är den enda jag släpper över läpparna medan min andra fot desperat letar efter en golvyta där avlastning erbjuds. Det är först nu man hittar nästa bit och med stor sannolikhet väcker sin svårsövde son/dotter, vilket ofta fungerar som en bra avslutning på middagen, då gästerna finner ett visst obehag i att umgås med någon som förflyttar sig som en säl genom salongerna.




Den andra typen av Lego-smärta skiljer sig från den förstnämnda mestadels baserat på sin mer intensiva och kortvariga natur:


-Älskling, kan du bära upp barnen?
-Självklart.

Vis av erfarenhet från mina lite äldre barn använder vi nu nattlampor i barnens rum tills de sover, vilket bidrar till att de rektangulära legobitarna nu kan synas åtminstone till konturen, vilket är fullt tillräckligt om man liksom jag har falkögon (brukar visst kallas så när man blir äldre). Med stor vana lotsar jag mig nu fram i barnkammaren, skickligt undvikandes alla klassiska legobitar, lätt funna i skenet av nattlampan.

Det är nu den nya typen av Lego-smärta uppenbarar sig, den orsakad av vassa små spjutliknande bitar som med lätthet både penetrerar såväl strumpa som hud. Nu hjälper inte längre viktfördelning till andra foten, utan med ett försiktigt stön sjunker jag sakta ner på knä med ögon stint stirrande på en nybruten förpackning märkt Lego Friends, nästa generation av Lego har nu hittat min fot.



Jag bär nu mer alltid loafers inomhus och lägger alltid mina klarvakna barn i fullt dagsljus, ty på kartongen står det 6-12 år och så många år med intensiv smärta överlever inte mina snart 45-åriga fotvalv.....

I sommar är det Payback-time, då åker vi till Legoland!!!

/Fredrik

Tack för lånet av bilderna till allas våran Lekmer.se 


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar