I Sockiplastens fotspår

När man som liten parvel på knappa 7 vårar lämnade den stora staden Örebro för att bosätta sig i Västernärkes bördiga mylla, anade man föga vad som väntade. Från att ha 5 minuters gångväg från bostaden till Lekis, skulle man nu färdas med en gammal skraltig buss, framförd av den redan då stendöve och halvblinde Sture. Bussbyte vid Gropens handel för byte till skolskjutsen mot Mullhyttans Skola (Likst i Närke, stod det att läsa på skoltröjan, vet fortfarande inte vad som menas med det).

Första dagen i min nya och första klass var det föräldrainformation om vilka regler som skulle gälla under vår 6-åriga vistelse i denna lilla avlägsna ort, befolkad med ett naturfolk med nedärvd misstänksamhet mot utsocknes besökare som jag. Det visade sig senare under dessa 6 första år i Mullhyttans Skola och de efterföljande 3 på Lekebergskolans högstadie att detta naturfolket spetsat med lite externa influenser skulle bli en fantastisk kamratskara, men detta handlar om något helt annat, Sockiplastens intåg i det medvetna.

Många brukar beskylla Staffan Westerberg och Clownen Manne för traumatiska barndomsupplevelser, men frågan är om dessa människor någonsin gjort en hastig inbromsning på ett gymnastiksalsgolv i ett par nummer för stora "Sockiplast".

Det bestämdes på upptaktsmötet i skolan att lämplig klädsel för gymnastiklektionerna var blåa tygshorts, vitt linne samt SOCKIPLAST. Jag visste inte vad det var, men det lät lite läskigt redan då. Som inflyttad tuffing (7-årig tuffing) från den stora staden raserades snart allt hopp om att kunna göra ett första intryck på omgivningen, beväpnad med ett par sockiplast. Min lärare måste ha varit sadist som bestämde detta, eller i alla fall inspirerad av 70-talets kollektiva vindar.

Efter många tuffa skinnömsarpass i den lilla gymnastiksalen lyckades jag med åren förtränga dessa tortyredskap till fotdon, tills jag en dag på tv fick syn på ett reportage om en man som de facto samlade på Sockiplast. Han hade uppenbarligen inte kunna frigöra sig från det trauma vi andra lyckades lämna när 80-talet kom stormande med syntluggar och pudelfrisyrer. Trots idoga försök att stänga av TV:n satt jag kvar som förhäxad för att en stund senare inse att Sockiplasten är på väg mot en ny renässansperiod, dock (tack och lov ska tilläggas) bara hos kajakister, eller vad de kallas, de som året runt söker öppna vatten för sin kroppstrumpebåt med dubbelpaddel.

Sockiplast R.I.P