Kalkonen från Gammelbo, eller Sparven från Minsk...

Jag har alltid varit av uppfattningen att den enda sporten som inte kräver någon speciell utrustning är löpning. Nu har även jag fått inse att så inte är fallet, men det krävdes en traumatisk upplevelse för att förstå det.

Som jag tidigare nämnt i min blogg deltog jag i vanvetts-tävlingen Tjurruset i mitten av oktober (jag kan fortfarande banna mig själv för att svara ja på frågan om jag ville delta i våras) , något som fick mig att inse att löpning liksom alla andra sporter är mycket beroende av utrustningen man bär.

När jag stod på startlinjen i Tjurruset var jag klädd för en trevlig joggingtur i en småkall skogsmiljö, vilket givetvis inte var fallet med majoriteten av de andra deltagarna. Tjurruset-proffsen var klädda i Spandexliknande vattenfrånstötande byxor (lite hårdrockskänsla ala´80-tal), goretex-joggingskor med extra kraftiga mönster under, termostrumpor och underställ för att hålla värmen.

Jag valde en mer avspänd klädsel, bestående av Helly-Hansen kalsonger med WCT-byxor över, dubbla tröjor, mina vanliga joggingskor, en lysorange t-shirt och matchande hysterisk toppluva, anpassad för ett huvud av en grapefruits storlek. I efterhand kan jag förstå varför jag och mina kollegor blev intervjuade av TV4sporten inför och efter loppet. De måste ha trott att det var frågan om någon svensexa eller liknande.

Redan efter ett fåtal kilometer var jag kraftigt nedkyld och dyngsur från topp till tå. Mina byxor var fyllda till bredd och längd med både dy och lera som jag på ett effektivt sätt samlade på mig längs vägen. Efter 7,5 kilometer började jag överväga att klä av mig flera plagg för att lätta ballasten lite och ta mig i mål med hedern i behåll. Tack och lov kom jag i mål helskinnad utan att ha kastat av mig fler plagg än bara mina handskar och min toppluva (den extra tillförseln av blod till huvudet bar mig hela vägen in så att säga).

Redan veckan efter Tjurruset införskaffade jag såväl Löparbyxor (spandexmodellen, såklart), som vindställ och nya specialanpassade lättvikts-joggingskor. Döm av min förvåning när jag plötsligt insåg att det faktiskt kändes fantastiskt att springa klädd som Olga Korbut eller vad hon nu hette, gymnasten? Sparven från Minsk tror jag hon kallades. Hmmm...Kalkonen från Gammelbo...that´s me.

När jag nu sitter med facit i hand kan jag bara konstatera att nästa år kommer jag också stå på startlinjen klädd i spandexbyxor likt en korpulent version av Bruce Dickenson och stuffa igång min kropp till de maniska rörelserna demonstrerade av några välsminkade leende tjejer från Friskis&Svettis.

Igår när jag efter mörkrets inbrott invigde min nyinköpta pannlampa (med 5 olika ljuslägen) under den obligatoriska löpturen, hann jag till och med blända av före länsbussen som höll på att ramma mig längs Ramsbergsvägen.....

Mr All Joggy