Mr Odd Molly i Los Angeles...part one

Redan under min första dag i L.A berättade jag för mina kollegor Jimmy och Christopher att jag lovat Maria (Javabönan) en visit på 104 S Robertson Boulevard.

-Jaha, svarade de, vad finns där då?

-Odd Mollybutiken i Los Angeles, svarade jag med ett snett leende, införstådd med att jag just var på väg att bli idiotförklarad av dessa 2 svenska gurus inom katalogtjänster.

-Ok, svarade de, bara det finns någon schysst bar i närheten och sedan sticker vi till Santa Monica Beach.

-Självklart, inga problem.

Med hjälp av en lika förvirrad taxiförare som oss själva, kunde vi till slut räkna ut vilken del av denna evighetslånga Boulevard som var 104 South. De blandar North och South lite som de vill på Boulevarderna i Los Angeles. Jimmy och Christopher ställde motvilligt upp på ett foto utanför Odd Molly-butiken innan de med glada miner knallade över gatan till den väntande uteserveringen och den iskylda Pinot Noiren som serverades där.

Mr OddMolly hade andra planer, nu väntade ett frotterande med damer från den kaliforniska överklassen som samtliga bär runt på mer silikon än jag använt hittills i min tätning av skarvar i renoveringen av huset. Butiken var jättefin och smakfullt inredd, lite blandning av olika stilar massor av det som Maria älskar, kreationer från Per Holknekts adepter..

Butiksföreståndarinnan som visade sig ha bott många år i Paris, var oerhört trevlig och vill prata med mig oavbrutet. Tänka sig, en svensk man i en Odd Molly butik i L.A, vilken happening. Om hon bara visste vad jag brukar utstå för att hitta dessa plagg under mina resor. Givetvis lyckades jag hitta ett plagg även denna gången och även om Maria hade med det på sin lista, så var det faktiskt jag som slutligen valde det, "Grandmas Coat" eller något sådant hette den visst...

Med tankarna inställda på Santa Monica beach och på lite iskyld Pinot Noir, lyckades jag till slut tacka för mig och snabbt springa över gatan till mina väntande kollegor, men inte utan att lämna en liten hälsning till butiken och mina efterföljande besökare i gästboken. Mr Odd Molly har återigen brutit marken i ett nytt lands Odd Molly fauna.

Nu gjorde jag ju annat i L.A också, men det skriver jag om i nästa del av Mr Odd Molly i Los Angeles, den här skrev jag för Marias skull och hennes galna väninnor i OM-sekten...

Mot Bubbas Shrimps, food time och lite Pinot Noir kanske.....

Mr Odd Mollywood...

Jag visste att den här dagen skulle komma, min väntan är slutligen över. Som liten pojke iklädd hemmakonstruerad Robin Hood-utstyrsel hade Errol Flynn en potentiell ersättare i vardande och filmvärldens blickar har sedan dess varit riktade på den Russel Crowe/George Clooney lookalike från de djupa Bergslagsskogarna (tyvärr endast till storlek och hårfärg, men man måste ju börja någonstans).

Jag och min kollega/vän Jimmy hade givetvis funderingar på att passa på att besöka Hollywood under någon liten lucka i vårt späckade schema under konferensen i Los Angeles, men nu har förutsättningarna (vilket jag givetvis förberett mig för under hela min uppväxt) ändrats:

Jag har fått erbjudanden om en filmroll redan innan min resa.

Redan vid mitt första besök i filmhuvustaden Los Angeles är det alltså dags för filminspelning, dvs om min agent kan komma överens med filmproducenten om detaljerna kring min cinematiska entré. Hur är detta möjligt undrar säkert ni vanliga medborgare, som i er anletes svett tjänar ihop till brödfödan eller försöker förnedra er i reality-tv i gamla Svedala.

Svaret är ganska enkelt: Vissa har "det" helt enkelt och har sin reserverade plats i gräddfilen.

Jag måste erkänna att jag blev ganska full i skratt när jag från mina samarbetspartners fick förfrågan om att delta i inspelningen av en film om det företagets produkter och strategier (vilka jag arbetar med till vardags) i samband med konferensen. Allt rimmade så bra med mitt skämt om att den dagen jag åker till Hollywood är det för att jag blivit inbjuden att delta i en film och just det var det som hände, dock efter att resan redan bestämts.

När jag strosar nedför Rodeo Drive med destination den nyöppnade OddMolly-butiken och väntande beställningsinköp åt Maria, är det som den före detta agenten Mr Odd Molly, numera den mycket mer spektakuläre Mr Odd Mollywood.

Nu är jag redo för att komma med mina teorier och åsikter om allt och allting annat i pretentiösa debattprogram i små reklamfinansierade tv-kanaler eller varför inte dyka upp som en Joker i nästa års Melodifestival :-)


När vi gräver guld i USA.....

Man är väl macho!

Ju större maskiner, ju mer manlighet...Detta har man hört ett antal gånger från bekanta som helt oprovocerat och utan egentlig anledning skaffat sig traktorer, fyrhjulingar, crosshojor och stadsjeepar. Jag har inte för mitt liv förstått vad maskinerna har med manlighet att göra tills jag i fredags hämtade golvslipmaskinen hos Hyrmaskiner i Lindesberg. Slipmaskinen var en solid pjäs med ett antal kilo på nacken, och med en säreget robust konstruktion.

Grabbarna fick med uppbådande av alla sina krafter bistå mig i transporten från bilens bagageutrymme till utbyggnaden i övervåningen och jag lovar att de såg ganska slitna ut även om de intygade att det "går minsann alldeles utmärkt, den är inte så tung". Mig lurar de inte, slipmaskinen väger säkerligen 10.000 ggr mer än datormusen de spelar World of Warcraft med.

När jag utrustad med hörselkåpor första gången startar upp slippmaskinen, känner jag adrenalinet strömma genom min ådror och inser direkt att en sån här maskin måste jag bara ha, jag kan inte klara mig utan vibrationerna som nästan sliter bort armarna från sina fästen och får händerna att uppvisa skakningarna hos en absintabstinent sekelskiftesfransos.

När jag slipat klart de stora ytorna med ett självbelåtet leende på läpparna, är det dags för lillebror slipmaskin, som med sitt inbyggda lysrör, för bättre sikt", bibehåller min känsla av manlighet när jag på alla fyra mer eller mindre dras runt väggarna till ljudet av den roterande slipskivan. Wow! Vilka coola maskiner, nu är allt mer eller mindre färdigslipat på mindre än en helg. Kvar finns bara en liten, liten del att slipa i hörnen på rummen, men till detta har jag ju redan en egen maskin.
Det är nu min adrenalinstinna manlighet likt en pysande ballong sakteliga försvinner och jag återgår till mitt vanliga jag. I hörnen använder jag den lilla gulliga slipmusen som Maria köpt till våra spegeldörrars slipning. Den är så liten så den knappt syns i min grova arbetarehand (förlåt, menade datakonsulthand) och ger ifrån sig ett löjligt väsande ljud utan överdrivet mycket vibrationer....ja ja, den fungerar ju i alla fall och nu återstår bara lite finputsning med min vanlig bandslip på måndagskvällen så kan Maria få olja in golvet inför den stundande slutspurten på grabbarnas rum....

Själv sticker jag nog till Los Angeles under tiden....

Bye for Now!

De grå tinningarnas charm..

Besökte en frisör i Borlänge igår efter min lilla tripp till Insjön. Började känna mig som en riktig "skogs-ta-mig-fan" och insåg att detta kan inte längre fortgå, nu klipper jag håret medan jag fortfarande har något kvar att klippa. De tidigare så charmiga grå tinningshåren nådde nästan till axlarna och liknelsen med en Old English Sheepdog låg väl nära till hands för att kännas riktigt bekväm.

Stressen på frisörsalongen var betänklig och jag insåg genast att jag låg i hårväxningssynk med en stor del av södra dalarnas befolkning och diverse ditresta bussbolagsanställda. Min vanliga frisör Anette har gått i pension och jag har haft svårt att förlika mig med tanken på att behöva lära upp en ny frisör i skapandet av min komplicerade frisyr, men Maria har upplyst mig om att de med stor sannolikhet kan räkna ut hur min frisyr ska se ut bara genom att se min stripiga kalufs och få reda på när jag klippte mig sist.

Då jag är en fegis trots detta valde jag just Borlänge för mitt håräventyr eftersom just den aktuella salongen är det enda stället jag faktiskt klippt mig på förutom Anette under de sista 10 åren, så de fick bli min port ut på den farliga frisörmarknaden (försiktighet är en dygd...).

När det äntligen var min tur hamnade jag i stolen framför en ca 25-årig tjej med en häftig frisyr med slingor högt som lågt och genast började jag pedagogiskt beskriva förfarandet för att uppnå Status Quo med min normala frisyr.

- Inga problem, det fixar vi till, svarade hon leende och vips började rakapparaten surra i nacken och allt började se ut som jag är van vid.

Min oro var givetvis obefogad och nu kan jag kasta mig runt i frisörsalongerna i framtiden utan någon som helst skräck och oro. Jag kan låta Anette vara pensionär och förlita mig på nästa generation av frisörer.

I detta nyinfallna lugn började jag istället inspektera mina grå tinningar och insåg genast att mina tinningar måste ha växt abnormalt, för nu fanns det minsann en grå matta som sträckte sig från tinning till tinning i alla upptänkliga väderstreck. Hur det nu gick till eller vad som föranledde detta har jag ingen aning om, men plöstligt inser jag att såväl Henrik Schyffert som Glenn Hysén numera har en kollega, bara att acceptera att man inte längre är den yngling man kan tro sig vara ibland...

Fredrik börjar bli en gammal man....

Varför OddMolly?

I en sjuk värld styrs vi alla av de kläder vi bär och alla ungdomar söker acceptans genom att bära märkeskläder designade av någon ärelysten och pengagalen profitör med sina rötter i Spybar. Alla bär ett visst märke som är det hetaste på marknaden, utom de som saknar finansiella resurser eller bor hos ensamstående föräldrar, de har fullt upp att värja sig för mobbing-attackerna från de som är inne och heta i plugget.

När jag var ung skulle man ha Levis 501 jeans för att vara på ropet, gärna i kombination med lite fransad mocka ala "Vargtass" och helst en t-shirt med tryck...idag skall det stå WESC på allt du bär. Själv var jag omåttligt förtjust i ett par gröna Puma-skor med gula mönster, lika dem man idag kan se på svältande barn i Afrika som med flugor i ögonen poserar på Radiohjälpens jinglar som visas mellan reklamfilmerna för ännu ett häftigt mobilabonnemang. Vart är vi på väg?

Många i min omgivning kan tycka att jag är galen när jag som reser mycket i arbetet, i nästan varje stad eller land jag besöker, går gata upp och ner i jakten på något kul i klädväg till min sambo från OddMolly, men det finns en förklaring, enklare än man tror och den passar väldigt bra på min älskade Maria...

Nämligen....

Per Holknekt skapade sitt märke för att hedra en kvinna som kallades Odd Molly för att hon valde att klä sig som hon ville och inte för att andra tyckte att det var inne eller modernt att klä sig så, det är värt respekt. Kläderna kostar förvisso en halv förmögenhet, men det som födde klädmärket och kom att stå som symbol för Odd Molly, gör dem värda vartenda öre. Odd Molly står för rätten att klä sig som man vill, stå för sina ideal och att vara ärlig mot sig själv och alla andra..Den grundtanken borde alla rätta sig efter.

Klä dig som du vill och njut av att få vara dig själv, inte bara en av alla andra i den officiellt accepterade gruppen.....

Ska bli spännande med lite PFD till hösten...

Mr OddMolly

Vårkänslor spira.....

Solen skiner över ett Gammelbo där lite snö fortfarande försöker hindra vårens intrång. Nu kan man verkligen känna att vintern kommer att få ge sig för min favoritårstid, våren. Ett säkert vårtecken är bytet av vinterdäck till sommardäck på Marias bil, det är då man får visa sin manlighet i all prakt. Utrustad med fälgkors och domkraft känner man sig några snäpp mer macho än när man frenetiskt klickar på datormusen.

Marias lilla Opel Astra är mitt enda däckbytarprojekt eftersom mina däck förvaras hos och byts av min märkesverkstad, man är ju lite bortskämd med tjänstebilar. Sagt och gjort, den lilla gulliga s.k domkraften fungerar alldeles utmärkt, även om jag är övertygad om att den inte är avsedd för årliga byten av 8 däck utan bara för att byta ett däck vid eventuell punktering. Skulle inte ha tänkt så, redan vid däck 2 brakar den lillla, lilla domkraftens gängor och där står jag med 3 vinterdäck och ett sommardäck. Nu är min gräns nådd, är man macho ska man f-n ha en riktig domkraft också, en garagedomkraft, inte en liten fjantig vevskapelse levererad i galonfodral.

Det lilla mysiga däckbytarprojektet har nu fått en ny dimension, införskaffandet av en riktig domkraft men tillhörande bilresa till närmsta OK-mack (Lindesberg). En timmes projekt har nu förvandlats till något helt annat än vad som planerades från början, låter som tidsoptimisten Fredriks fritidsdilemma igen.

Hurra, hittade en riktig domkraft för bara 250 spänn, givetvis fanns det även leksaker bredvid domkraften vilket Esmeralda inte missade. Vilken beräknande, slug mackägare placerar leksaker på samma hylla som domkrafter?

- Lite pärlor och en domkraft, tack. Verkar ju helt naturligt när man känner på meningen.

Hemma igen, går själva däckbytet av de resterande däcken på mindre än 20 minuter och jag ser redan fram emot att få sätta på vinterdäcken igen.....not.

Vilken timing, sommardäcken på plats och Maria har precis fixat Crepes med Räkstuvning. I morgon (söndag) blir det slipning av väggar och lite förberedelser inför veckans lilla tripp till Oslo, där finns det säkert någon trevlig Odd Molly-butik att besöka...

Släpp fångarna loss det är vår.....

Post Fire Dew....

Redan under tidig höst 2010 kan jag införskaffa mina PFD-kläder, äntligen. Odd Molly ska släppa en kollektion för män, en kollektion som ska föra tankarna till daggen som finns i en skog efter en skogsbrand. Den har man ju upplevt några gånger, eller? Det närmaste jag kommit den känslan måste vara när jag brände sönder ett pinnbröd under en hajk med Ansgars-juniorerna. En touch av skärgårdsdoktorn, lite mjukt, men ändå macho på samma gång.

" The PFD-man is a man of high ambitions, yet a man who does not take him self to seriously". Skulle kunna vara vilken manlig partiledare som helst , eller kvinnlig för den delen.

"The PFD-man sets sails alone if no-one joins".
OK, börjar greppa det hela, Thor Heyerdahl-looken.

"A man of doing".
Jaha ja, där dök både Martin Timell och Bygglovs-Matte upp. Nu börjar jag bli smått förvirrad.

Efter att ha läst hela definitionen av herrkollektionen inser jag med skräckblandad förtjusning att jag är den absoluta idealpersonen för att bära Post Fire Dew (Mr Odd Molly, för er som inte vet). Jag som alltid sett mig själv som en typisk Marlboro-man, lite dunkel, sittandes vid en lägereld, lonewolf, hela kittet, har levt i en villfarelse hela mitt vuxna liv.

Jag gillar att renovera, har höga ambitioner, tar inte mig själv på allvar, men det där med segling kan nog få vara...men 3 av 4 räcker för att jag ska vara övertygad, det är mig Per Holknekt ser som målgrupp, den förvirrade 42-årige datakonsulten med en förkärlek för allt som kan göra vardagen lite bättre än den är.

Med en dåres envishet vägrar jag att köpa resonemanget från Odd Molly-Per, kastar mig iväg till Barkarby och införskaffar ännu en Marlboro-pike´, sätter på mig mina ruffiga jeans och tar en Caol Ila, med vetskapen att jag redan i augusti kommer att köpa min första Post Fire Dew-kofta...om jag hinner innan Maria gjort det...

Ett I-lands problem löser av ett annat....