Min släkt...en samling underbara människor..

Senaste gången vi hade en gemensam aktivitet där alla kunde närvara (kusinerna enbart) var närmare 7 år sedan i Gammelbo, men tack vare Harriet, Morsan och Ulf, kunde nu samtliga vara med på en helg i Ånnaboda.

Släkten är nog en underlig företeelse, eftersom det inte spelar någon roll att man inte setts på evigheter, man är ändå så nära vänner att man kan prata om allt mellan himmel och jord. Alla kusinerna, med barn samt våra anfäder och anmödrar samlades för att tävla i kunskap in en tipspromenad om Gammelbo (jag vann inte ens, det gjorde Lotta :-)) och om morfar och mormor förstås.

För de som fortfarande hade tävlingslustan kvar väntade en gastkramande brännbollsbatalj, där osedvanligt många verkade missa sina första två slag, bara för att kunna använda tredjeslagets tennisracket och ett säkert frivarv. Olyckligtvis råkade Olle ramla på en sten med ett efterföljande akutbesök med tillhörande stygn som resultat. Joel fick rycka in som jourhavande ambulansförare efter att Peter hade gett sin sakkunniga syn på problemet.

Kvällen som blev allt kyligare fullföljdes med en kul musikfrågesport och avslutades med ett fantastiskt uppträdande av mina älskade barn och svärsonen på sång och gitarr, där jag givetvis till slut fick höra min favoritlåt "Another Day".

På söndagen lovade vi varann att se till att släktträffarna ska hållas årligen och det hoppas vi verkligen, för en sådan samling av underbara människor kan man bara hitta på en släktträff med sina rötter i den idylliska Bergslagsbyn Gammelbo.


Tack alla mina släktingar...

17 år och närmare 2 meter lång.....

En av de saker jag är mest stolt över i mitt snart 42-åriga vardande är mina 4 fantastiska barn, Christine (Mimmi), Christopher (Charlie), Christian (Chrille) och Esmeralda (Musen). De har alltid varit mina ögonstenar och kommer så alltid att förbli.

I dag är det den 26 maj och en högtidsdag för den äldsta av mina grabbar, Christopher (mer känd som Charlie), han fyller nämligen hela 17 år. Det här inlägget är tillägnat dig Charlie och de åren som gått fram till idag.

Som liten parvel var Charlie kort och knubbig med ett stort leende på läpparna hela tiden, men med en vemodig blick som smälte alla damers hjärtan. Charlie var alltid snäll men ville gärna hänga med storasyster på vilda upptåg såväl på dagis i Lanna som senare på dagis i Ramsberg. Den charmiga lille pojken klarade sig alltid ur alla besvärliga situationer med ett leende och en lillgammalt klok blick.

Efter några år i Gammelbo inledde så den nu inte längre knubbiga utan allt längre 7-åringen sin ännu pågående karriär som fotbollspelare i brukslaget GSBK (där finns han fortfarande att skåda på den grandiosa Råssvallen Arena). Redan nu var han idol för sin lillebror Chrille och längre än sin nu 10-åriga syster Mimmi.

Allt eftersom åren sedan gått har intresset för musik och fotboll blivit allt större och fotbollsläger och länslagsträningar har avlöst honom på vägen till gymnasiet där han går på Rockgymnasiet för att ytterligare utveckla sina musikaliska talang och göra sin far ännu mer stolt för varje dag som går.

När Charlie nu fyller 17 år, gör han det på samma sätt som jag en gång gjorde, som student på ett gymnasium i Örebro, inackorderad hos sin farmor och bara hemma hos sina föräldrar på helgerna, dvs om det inte är matcher eller musiklirande med kompisar som gäller.

Nu spelar det ingen större roll, för när vi träffas är det som om vi aldrig skilts åt...

Grattis på 17-årsdagen min älskade son..

Pappa

R.I.P R.J.D

En solig majdag kan lyfta humöret till höga höjder, men just denna dag kan en nyhet också förmörka sinnet likt askmolnet från Island...

En liten, stor man med en magisk röst och karisma har fått ge vika för den fruktansvärda cancern och sakta tynat bort från sina nära, kära och en stor publik runt hela världen.

Som 7-åring 1975, upplevde jag för första gången rösten som för mig alltid kommer förknippas med den mest otroliga hårdrocksstämman i "Man of the Silver Mountain" och tjusningen med vemodet som kunde höras i "The Temple of the King". Hans år i Rainbow gav mig många oförglömliga musikaliska upplevelser och ger mig fortfarande gåshud varje gång jag avnjuter en raspig LP eller remastered CD från den epoken.

Den största liveplattan som släppts (enligt undertecknad) signerades tillsammans med de sanna hårdrockarnas husgudar, Black Sabbath, genom "Live Evil" och flytten från Rainbow var förlåten.

När sedan det egna bandet med det egna artistefternamnet som namn, gav oss minnesvärda stunder i fantastiska hårdrockslåtar som "Holy Diver", "Stand up and Shout" och "Rainbow in the Dark", var platsen i "All time Hard Rock Hall of Fame" för alltid säkrad.

I augusti skulle jag kolla på "Heaven and Hell" då de kommer till Sverige, men tyvärr kom cancern i vägen och möjligheten att återuppleva "Live Evil" en sista gång är för alltid borta.

At the end of the dream
If you know where I mean
When the mist just starts to clear
In a similar way
At the end of the day
I could feel the sound of writing on the wall

It cries for you
It's the least that you can do
Like a spiral on the wind
I can hear it screaming in my mind

Long live Rock'n Roll....





Vila i frid Ronnie James Dio

Semester, redan i Maj....

Passade på att ta en veckas semester redan i Maj, vill komma igång med vårbruket, eller i alla fall återuppta utomhusdelen av renoveringen. Maj ska ju vara en härlig månad, men redan i onsdags kväll på väg hem från en arbetstripp till Göteborg, fullkomligt vräkte regnet ner för att fortsätta med tilltagande kraft hela Kristi Flygare..

Min stackars Chrille, som är på fotbollsläger till idag från i torsdags har verkligen fått jobba på att förbättra sina glidtacklingar, men och andra sidan lär väl inte pollen vara så jobbigt i ösregn. I morse fortsatte droppandet och även denna lördag såg ut att bli en inomhusdag....men vad nu? Solen!

I bilen på väg till Fellingsbro för att kolla på sista matchen på lägret och hämta Chrille, öppnar sig himlen och den efterlängtade vårsolen visar upp sig med all kraft och till råga på allt, med en värme jag inte känt sedan veckan i Los Angeles. Äntligen! Äntligen! Nu kommer värmen och solen att följa mig under hela min semestervecka. Här ska spikas och solas och njutas i 7 långa dagar.

Esmeralda har passat på att leka med storasyster Mimmi hela dagen medan jag var på fotbollsmatch, så en dusch var verkligen nödvändig för oss båda. Hon måste ha rullat sig i gräset, för hela håret var verkligen fullt med mossa och kvistar. Challe var nog ganska tacksam för storasysters närvaro, eftersom det gav honom lite lugn och ro från sin allt annat än lugna trollunge till lillasyster.

Lagom när jag nu sitter med ett kallt glas vitt mosserande i handen, har Maria gjort dagens fynd på farstubron. Till saken hör att vi (mestadels Maria idag) ska sätta upp pärlspont på väggarna där med, varför göra undantag utomhus? En glatt skrik och jag rusar ut för att se om hon lyckats ramla ner från stegen, men hör och häpna:

Hela taket visar sig var spontat under skivorna som sitter där och dessutom i den färgen som vi har skaffat till sponten på väggarna, vilken jackpot...

Jag utgår från att Maria kommer illustrera detta med bilder i sin blogg, så jag nöjer mig med att länka till henne...

Ha en förunderligt skön lördagskväll gott folk....

Mr Odd Målla..vilse i sin egen trädgård

Efter ännu en givande arbetsvecka väntar en lugn, fin och efterlängtad helgvila för de flesta....men inte för undertecknad. Redan i måndags lade jag grunden för en riktig trädgårdshelg, då jag köpte nytt tändstift såväl som kedja till vår semi-antika motorsåg från JOBU.

Förra sommaren lyckades jag inte starta den över huvudtaget, men i år skulle fanskapet igång till varje pris. Marias blivande gårdsbutik håller på att få hela taket intryckt av någon trädliknande växt (ni märker att jag sov djupt under naturkunskapen) och ett av min trädgårdsuppdrag under våren är att befria taket medan det fortfarande är möjligt.

Sagt och gjort, efter en begynnande kramp i högerarmen lyckas jag likt en bergslagsvariant av "Leatherface", med ett groteskt grin på läpparna få igång den orange tingesten och svingar den glatt utanför fönstret där Maria tittar ut, till saken hör att jag var tvungen att skruva isär den ytterligare en gång för att vända på kedjan (fel håll tydligen), men denna gången startade den lite enklare.

Som tur var behövde ingen av mina mycket mer skogsvana grannar se mig slutligen fälla trädet med hjälp av spännband och alla mina återstående krafter. Glad i hågen av min framgång fortsatte jag att fälla allt som kom i min väg, både en irriterande Hägg, en felplacerad Björk samt delar av ett hängande äppelträd hann sätta livet till innan soppatorsken hejdade min framfart.

Förra året investerade vi i en jordfräs (man vill ju ha sin egen potatis) och potatislandet som låg i träda förra året liknade mer en sommaräng än ett land avsett för rotfruktsodling. Eftersom jag tog den hårda resan med fräsen redan förra helgen kunde jag ägna mig åt finlir idag (hur fan man nu finlirar med en jordfräs) och nu börjar det likna ett stundande potatisland där vi kan sätta våra grödor inom en snar framtid.

När Maria efter mitt sågande och fräsande ropade att nu finns det minsann blandsvampstoast att avnjuta, är jag som den ansvartagande husbonde man nu är, först in och avsmakar svampstuvningen, bara ifall att det har smugit ner sig någon liten flugsvamp i stuvningen. Man vill ju inte riskera sina övriga familjemedlemmmmmmmmmmmmmmmarrrrrrrrrrrrrrr.........

I morgon ska jag byta ut några eluttag, det ska bli spännande...

Moviestar...

Med skakiga ben närmar jag mig dörren till studion, ett konferensrum på det fashionabla hotellet J.W Marriott i Los Angeles. Rummet heter lämpligt nog Coloseum III och jag känner mig som en gladiator som strax ska kastas till tigrarna på den stora arenan.

Mina kollegor som just önskat mig lycka till inser nog att ryggtavlan de just såg försvinna från bardisken i framtiden kommer att omges av livvakter och ständigt förföljas av paparazzis dag som natt. De inser att alla våra kontakter från denna stunden kommer ske via min agent och tillika manager Flemming.

Samtidigt som jag knackar på studiodörren börjar jag fundera över mitt klädval inför filmdebuten, tittar snabbt ner och slås av tanken att jag måste haft en Blackout när jag klädde mig på morgonen. Gråa lågskor, blåa lite slitna jeans, en svart Jimmy Hendrix t-shirt och allt detta toppat med en svart kavaj....Ja ja, nu är det för sent att ändra sig, bara att följa med mediaströmmen in genom den nu öppnade studiodörren.

Producenten, Bill McCarty, får mig snabbt att slappna av genom att berömma min Jimmy Hendrix t-shirt och genast utmana mig på en duell i Guitar Hero under den efterföljande kvällsmottagningen. Är man på Nerd-konferens finns det alltid tillgång till såväl XBOX360 som PS3 och Wii både högt och lågt.

Jag placeras på en hög pall av typen barstol och utrustas med en mygga av en van studiokille innan det är klart för de första testfilmningarna, avsedda att testa om jag svarar på ett sätt som gynnar företaget jag gör reklamfilmen för...och redan vid tredje tagningen börjar vi hitta rytmen och plötsligt konverserar jag och Bill i denna intervjufilm som om vi aldrig gjort annat. Alla fraser och punchlines sitter som en smäck och jag tillåter mig att improvisera likt en speedad Jim Carrey, till allas stora glädje..

Filmsessionen förlöper som i trans och när den efterföljande fotosessionen är till ända är alla i studion övertygade om att en stjärna är född, eller åtminstone är jag det i alla fall....Nu kan jag bara vänta på resultatet och tillbakalutad välja mellan alla erbjudanden som kommer att hagla över mig. Jag kan redan höra mina vänner berätta för sina vänner att de minsann kände Fredrik, innan han slog igenom på allvar och gjorde huvudrollen i nyinspelningen av Ben Hur...

När jag i går, måndag, åter promenerade in på kontoret för att inleda ännu en veckas arbete gick min chef förbi och nynnade den gamla slagdängan Moviestar med Harpo...Jag var åter i verkligheten, men fick i alla fall uppleva äventyret på andra sidan Atlanten, med allt vad en filminspelning i Hollywood-staden Los Angeles innebär....

To be continued.....

Inga slott så långt ögat når..USA i hamburgarens fotspår..

Hade en underbar vecka i Kalifornien, med idel solsken och medelhavsklimat. Det första jag såg när vi hoppade in i taxin vid LAX (en flygplats uppkallad efter en fisk?) var palmer och olika cypresser längs gatan och en polisbil märkt LAPD (cool!).

Nu var man så äntligen här, i det förlovade landet, fullt av möjligheter och entusiasm. Taxiresan var jättespännade eftersom hastighetsbegränsningar uppenbarligen bara är kosmetika i Kalifornien och lite halvt omtumlade stapplade jag och mina reskamrater ur taxin vid J.W Marriott hotel i det flashiga nya området L.A Live.

-Wow, vilken lyx och alla ler så vänligt och frågar hur jag mår idag. Är de verkligen så här trevliga? Eller vill de bara ha lite extra dricks?

Eftersom hotellet bara har varit öppet i en månad var givetvis allting tipp-topp, såväl rummen som alla faciliteter (Swimmingpool, Jacuzzi, Gym, Konferensdelar, Restauranger, Barer, Personalen), nästan på en nivå så man knappt vågade ställa till det på rummet, men ack så lyxigt det kändes. Från mitt fönster på 18:e våningen hade jag utsikt över hela L.A Live området, med bl.a. Staple Center (L.A Kings och L.A Lakers hemmaarena) och Grammy Museet samt massor med häftiga uteställen och restauranger.

Nu befann man sig verkligen i händelsernas centrum, den förvirrade Bergslagspojken i den stora staden. Tur man hade med sig den lika förvirrade Sonny..

Allt jag nu fick uppleva under min vecka i L.A tillsammans med mina goda vänner från både Sverige och övriga världen, skulle givetvis räcka till en halv bok, så jag nöjer mig med att säga att en av de roligaste upplevelserna var nog att käka mat på restaurangen som bygger på temat från filmen Forrest Gump, Bubbas Shrimps vid Santa Monica Beach, den garanterat godaste portionen Fish and Chips jag ätit hittills.

Med idel goda minnen från en vecka i Los Angeles i mitt huvud, hamnar jag bredvid en kille från US Airbourne på flyget till Frankfurt och snart börjar vi samtala om allt av intresse här i livet. Han berättar om sin nya placering (okänd ort i Tyskland) och att de omplaceras var tredje år för att hålla sina färdigheter i trim och för att få variation i sitt yrkesliv som militärer.

Han berättar med iver om sin stora glädje över att få åka till Europa, något han längtat efter hela livet efter att bara ha läst om det i skolan. Äntligen ska han få se alla fantastiska sevärdheter som saknar motstycke i det unga USA. Han rabblar snabbt upp de vanligaste och ber mig ge honom fler förslag om europeiska sevärdheter han kan besöka på sina permissioner.

Midnattsolen och Dalarna, är det första jag nämner för honom och han blir genast sugen på att åka till Sverige....såklart, men först ska han besöka Eiffeltornet och Rom m.m..

Sedan stannar dialogen upp lite innan min nyfunne amerikanske vän säger:

-Jag ska besöka så många slott som möjligt under mina 3 år i Europa, vi har inga i USA och Europa kryllar ju av dem, har alltid viljat se de fantastiska slotten som finns på bilderna i våra historieböcker.

Jag älskar att resa, kanske främst för att uppleva andra kulturer och insupa kunskaper om andra nationaliteters syn på vardagen och livet som sådant men också för att påminnas om att det finns kulturskatter runt hörnet där jag bor, gräset är inte alltid grönare på andra sidan..

Er utsände i L.A. , åter i den svenska myllan..