20 fantastiska år....Grattis Mimmi

Min underbara lilla dotter blir hela 20 år idag. Hur är det möjligt?

Jag kan fortfarande se henne ligga och sova bredvid katten Mojje i Brotorp.

Jag kan fortfarande se henne bygga klossar med Bobbo i Fjugesta.

Jag kan fortfarande se henne trampa runt på en trehjuling med Teddy och Max i Lanna.

Jag kan fortfarande se henne leka prinsessa med Karran i Snuggan.

Jag kan fortfarande se henne spela fotboll med den lille grannpojken Martin i Gammelbo.

Jag kan forfarande se hur orolig hon var när jag vinkade av henne vid tåget till skolan i Skövde

Mimmi har alltid varit ett litet yrväder som varit mycket bestämd och vetat exakt vad hon vill, givetvis har hennes teateregenskaper hjälpt henne att övertyga pappa genom åren. Risken är ju givetvis att de kommer fungera i fortsättningen med :-)

I alla föreställningar jag sett med Mimmi, från "småstjärnorna" till Rockmusikaler, har hon alltid varit den klarast lysande stjärnan, med sin fantastiska utstrålning och sin underbara sångröst, så hennes val att gå musikalgymnasiet var väl egentligen ingen högoddsare.

Hennes mod att våga göra något sådant som att läsa på en främmande ort som 16-åring visar också vad en beslutsam liten dam kan ta sig för bara för att hon vill och kan, även om det var lite knorrande och oro i början av tiden i Skövde, så var nog pappa mer orolig än Mimmi själv.

Mimmi lyckades också hitta världens bästa pojkvän, Martin, som jag känt sedan han var 7 år. Vilken tur att vi flyttade till Gammelbo, annars hade det väl aldrig hänt.....

Att du är världens bästa storasyster och dotter kan minst 5 personer intyga....både jag och dina syskon älskar dig, hur mycket som helst.

Tusen Kramar och lyckönskningar......

Pappa

P.S Inte för mycket Irish Coffee nu :-) D.S

Vilse i majonnäsens huvudstad...slut på semestern

Efter en lång härlig semester är jag så tillbaka i tjänst. Mjukstart är inte aktuellt i min bransch, så redan under söndagen finner jag mig på väg till Arlanda för att möta min kollega Martina och sätta mig på planet till Amsterdam. Båda har ju haft semester så en viss apati och trötthet kan våra medresenärer antagligen ana när vi lunkar genom gaten och bordar 737:an med destination Schiphol, eftersom jag försöker använda mitt MedMerakort som ID.

En av de största fördelarna med att jobba i Amsterdam är att alla företags huvudkontor samt de flesta hotellen ligger i närheten av flygplatsen, vilket gör logistiken till en bisak under alla Hollandsvistelser. En tanke som slår mig varje gång jag kliver in i den gigantiska men ändå välorganiserade ankomsthallen är, hur litet och malplacerat Arlanda måste vara för en Sverigebesökare.

Eftersom Martina ska köra den större delen av det 11 veckor långa projektet i Amsterdam, är jag endast med som en kombinerad stadsguide och projektuppstartare, eftersom jag är van att jobba i projekt med Quest PSO och känner deras rutiner, dessutom har jag jobbat mycket i Amsterdam tidigare.

Redan efter några timmar hos kunden på måndagen, kan vi konstatera att de (holländarna) som vanligt är mycket trevliga och bra att jobba med, även om de av någon märklig anledning har tagit sig majonnäs över huvudet. Vad är det egentligen med holländarna och deras majonnäs? Majonnäs fungerar i och för sig bra till friterad mat, vilket är lite av en konstart i Holland. Allt som kan friteras plus lite till är friterat till oigenkännlighet och kallas kort och gott "Krokett". Kroketterna serveras alltid med "Patat" (En grövre variant av Pommes Frites) och simsalabim, där har vi behovet av majonnäs.

Luncherna på den lilla, väl maskerade, kontorsområdesrestaurangen innebar inga överraskningar i den bemärkelsen, antingen äter man smörgåsar eller så freebasar man i "Krokett och Patat"-landet.

Då projektet flyter fint, bestämmer vi oss för en tur till centrala Amsterdam på jakt efter en bra middag, utan majonnäs och kroketter, gärna i utkanterna av det famösa "Redlight District", vi kan ju leka turister när vi ändå måste äta. Vi bestämmer oss efter en kortare stadsvandring för Tapas på holländskt vis, med en pilsner, dock ej Heineken som enligt holländarna serveras i gröna flaskor bara för att dölja att den är bryggd på kanalvatten.

En sista semesterkänsla infinner sig, när solen tittar fram och vi avnjuter en kall pilsner på en uteservering längs en vacker kanal i den vackra staden Amsterdam. I morgon, tisdag, väntar mer arbete och för mig en resa tillbaka till Svedala och Linköping, där jag har för avsikt att tillbringa onsdagen.....

På onsdagskvällen får jag så mellanlanda i Gammelbo hos min förkylda sambo innan torsdagen för mig till Sumpan och planering av massa arbetsresor under september....ska visst bli halvnorrman följt av tysk med lite holländska spår, gärna med inslag av danska och östgötska...

Ha en skön helg alla glada, själv ska jag spika lite mer läkt för att koppla av....

"Friedrich van der Hammerskajft"

Semestern börjar närma sig slutet....

Nu återstår bara den sista veckan av årets semester och givetvis sitter man där med samma facit som efter varje semester. Jag har inte hunnit en bråkdel av det som jag hade tänkt mig. Huset är inte helt ommålat, all läkt är inte på plats, alla lister är inte på plats, med mera med mera.

Ska jag nu drabbas av panik och höstångest, eller ska jag le mot mig själv och inse att Rom inte byggdes på en dag. Jag väljer att få panik, nej förresten, jag ler mot mig själv och jobbar vidare lite i lugnt fint tempo under kvällar och helger, vi har ju hela härliga augusti och september kvar. Sedan är det dags för paniken.......

Jag märker att jobbet närmar sig, mina kunder och uppdragsgivare har redan börjat slåss om min gunst, lite små avspända telefonmöten lovar mig en späckad kalender med start på måndag när jag återinträder i min yrkesroll. Inleder visst med några dagar i Amsterdam följt av Linköping för att veckorna därefter avlägga några visiter i Stavanger....och så undrar folk varför man vill vara hemma på semestern?


Ha en underbar vecka, det ska jag ha...

Fredrik

En dag i mediabruset....

-Hurra, vi fick nästan en medalj i friidrotts-EM.

För er som lyckats missa det, TV4 slår på stora trumman och visar friidrotts-EM hela dagarna. Känns ju lite avslaget efter ett fotbolls-VM. Sverige verkar ju inte vara med där heller.

-Tomas Quick är störd enligt Socialstyrelsen.

Skyldig till mord eller inte, behövs det verkligen en offentlig diskussion om den mentala hälsan hos denne spillra till man?

-John Carew och Zlatan har nu gått från att trixa med små runda citrusfrukter till pingisbollar, nästa steg är givetvis spelkulor (eller varför inte en vindruva?)

Den tidning som har mest insider-information om Zlatans förehavanden och dessutom har en mängd initierade källor i bl.a. Barcelona, är som en slump den tidning som han inte ens vill prata med. När alla klubbytarrykten börjat lägga sig är det återigen dags för fruktsalladsjonglering. Heja AB!

-Regnkaoset fyller källare efter källare med vatten och ger allt fler chansen att berätta om sin misär i kvällspressen.

De verkliga förlorarna i den här "soppan" måste vara Poolföretagen som tappar kunder på löpande band, eller i en strid ström om man så önskar. En liten fundering....Hur kommer man på tanken att köra under en viadukt där vattnet står en meter högt? Only in Stockholm...

-I Pride-festivalens kölvatten får Henning Mankell en väska med kvinnokläder från Mossad.

En underbar "mix-up" som ligger helt rätt i tiden. Jag väntar med spänning på artikeln om hon som fick Hennings kläder. Hur gick det förresten, fick transpersoner rösträtt?

Ha en fortsatt trevlig sommar!!!!

The Madman

Jag känner mig så speciell....

En liten kontroll av min privata mailbox avslöjar att jag återigen har välsignats med en fantastisk tur i alla tävlingar på nätet. Nu har det gått så långt att jag inte ens behöver anmäla mitt intresse eller svara på frågor, jag kastas huvudstupa in finaler och slutomgångar i de mest rafflande internettävlingarna jag inte ens visste fanns.

Nedan är ett axplock av vad fru Fortuna erbjudit mig idag:

FinaTips behöver ha min hemaddress för att leverera fruktkorgen jag vunnit, samt låter meddela att jag är en av fem återstående i den stora resefinalen (fascinerande).

Konsumenthjaelpen hjälper mig gladeligen att både tappa femton kilo samtidigt som de i ett annat erbjudande tillhandahåller Sun Lolly glass för hela sommaren (de har hittat lösningen på såväl perfekt kropp som hejdlöst frossande i glass).

Den mer personlige Jonas Matsson vill ha 2-3 minuter av min tid i utbyte mot 200:- (Med den taxan kan han få en timme eller två).

Reazonen låter göra gällande att jag redan vunnit något av följande priser:
Kläder för 9000:-
Ett Upplevelsepaket
En Ipod
Biobiljetter
Gratis framkallning av 50 kort

FinaTips, slår till ytterligare en gång innan jag stänger Outlook och erbjuder mig en extra månadslön. All denna givmildhet gör mig för rörd för att komma mig för att svara ens, jag överlåter alla mina vinster till någon behövande ensamstående småbarnförälder istället, de kan behöva en extra månadslön bättre än jag.

Mr Roddin Hoddy...

Mr All Fjolly...med rätt att shoppa

Efter en dryg månads frånvaro finner jag mig själv åter strosandes på den underbara staden Köpenhamns gator, likt en Gene Kelly dansandes med lätta steg trots ett strilande regn. Jag är tillbaka i staden som alltid kittlar mig med sitt härliga språk och alltid trevliga människor. Gläds lite inombords när hotellpersonalen nickar igenkännande och önskar mig välkommen tillbaka genom att tilltala mig med förnamn.

När jag senast besökte Köpenhamn vandrade jag längs gatorna beväpnad med en knallgul påse med trycket "Pang" på, men nu ser jag på lugnet hos Köpenhamnsborna att detta är sedan länge glömt och förlåtet. Nu smälter jag in så väl att min omgivande medmänniskor ger mig menande blickar av samförstånd när turisterna väller ut ur bussarna på väg mot "Den lille Havfruen", ovetandes om att hon befinner sig på en utställning i Shanghai och att hela deras Köpenhamnsbesök därmed är grusat och förgäves.

Redan innan jag åkte till Köpenhamn berättade Maria att nu hade jag minsann chansen att bli unik, som en av de få män som besökt alla existerande OddMolly-butikerna i världen , såväl Stockholm som Los Angeles hade jag ju redan klarat av, så efter ett besök i den nyöppnade Köpenhamnsbutiken voro treenigheten fullbordad.

-Kan jag väl göra, sa jag, kan ju alltid lämna några rader i den gästboken med, i väntan på den första Post Fire Dew-butiken och återerövrandet av min manlighet eller vad man nu kan kalla det i den koftkollektionen som nalkas i augusti.

Avståndet mellan min arbetsplats på Esplanaden och butiken på Svaertegade är ju klart överkomligt, så visst, en liten kvällspromenad kan man väl avnjuta trots det tilltagande regnet, jag har ju ett paraply från hotellet, med stora bokstäver som basunerar ut min bostadsaddress.

I skyltfönstret hänger en Grandmas Coat av den typen som följde med hem från L.A och väl inne i butiken är jag snart omgiven av alla 3 tjejerna i personalen, som snart imponeras av min frågor och beskrivningar av olika produkter som jag är på jakt efter. Tyvärr kan de inte bistå mig med min toppönskan, en Sparkly Remix Blouse, eller något sådant, men så fort jag har börjat kasta mig med namn och nummer på olika plagg ur flera års kollektioner är de fullständigt i mitt våld och övriga kunder kan bara se sig lämnade till sitt eget öde.

Eftersom inget på önkelistan finns i rätt storlekar eller färger inser jag att även den här gången kommer jag ställas inför det faktum att jag måste välja något efter eget huvud, något som efter ett par lyckade försök börjar kännas extra svårt och mina tankar är redan i elektronikbutiken på Kastrup där jag tänkte köpa lite kul geek-prylar till grabbarna där hemma, vilket givetvis gör det hela extra svårt.

Där kunde berättelsen om mitt besök i den tredje OddMolly-butiken varit all, om inte personalen varit så trevlig och verkligen gjort allt för att kunna hjälpa mig i mina val av snygga plagg. Efter en lång dialog om alla galna tjejer/damer/kvinnor som tillbringar massa fritid med att blogga om sina älskade "Mollisar" hemma i Sverige faller slutligen mitt val på något rött i ett jättemysigt material, med den obligatoriska lukten som bara är riktigt bra om plagget kommer från Portugal. Maria kan säkert bringa klarhet i mitt val (Mrs Rogers Beach Coat Rouge), jag tog bara det första som föll mig in som var snyggt enligt mitt tycke, precis som jag gjort de andra gångerna.

Väl inpackat och förslutet i den obligatoriska pappåsen med stort OM-tryck vandrar jag nu ut i det nu fullkomligt ösande regnet och inser att mitt paraply nu dessutom får fungera som hängare för att skydda påsen från fukt, vilket givetvis gör mig till det dominerande samtalsämnet i ett nytt kvartet av Köpenhamn i en månad eller två. Alla kvinnor ler gillande och även vissa män, vilket givetvis påskyndar min promenad tillbaka till hotellet och tryggheten på mitt rum.

På Kastrup visar det sig senare att min önskan om att köpa elektronikprylar grusas p.g.a ombyggnationer, så grabbarna fick istället späda på sitt redan höga blodsockervärde med ett ton godis från Haribo...perfekt om man vill orka spela WoW några timmar extra per dygn...Nästa gång är det geek-prylar som gäller...och lite Adidas-prylar förstås..

När jag skriver det här inlägget har jag dessutom hunnit med en sväng till FreePort, där finns det ju bland annat en Adidas Outlet, det är manligt...

Mr All Fjolly...

Coming up: En vecka i Köpenhamn....The return of Mr Odd Molly..

Se detta som en trailer inför mitt nya inlägg om de vedermödor jag utsatt mig för under en vecka i Köpenhamn.....

Jag undrar hur den danske författaren H.C Andersen tänkte när han lät en stackars svanunge genomleva sin uppväxt som "den fula ankungen"?

Bilden ovan talar väl sitt tydliga språk, svanungar är ju mycket gulligare än ankungar, eller?


Mr "Vi är röde, vi är vide"

Min släkt...en samling underbara människor..

Senaste gången vi hade en gemensam aktivitet där alla kunde närvara (kusinerna enbart) var närmare 7 år sedan i Gammelbo, men tack vare Harriet, Morsan och Ulf, kunde nu samtliga vara med på en helg i Ånnaboda.

Släkten är nog en underlig företeelse, eftersom det inte spelar någon roll att man inte setts på evigheter, man är ändå så nära vänner att man kan prata om allt mellan himmel och jord. Alla kusinerna, med barn samt våra anfäder och anmödrar samlades för att tävla i kunskap in en tipspromenad om Gammelbo (jag vann inte ens, det gjorde Lotta :-)) och om morfar och mormor förstås.

För de som fortfarande hade tävlingslustan kvar väntade en gastkramande brännbollsbatalj, där osedvanligt många verkade missa sina första två slag, bara för att kunna använda tredjeslagets tennisracket och ett säkert frivarv. Olyckligtvis råkade Olle ramla på en sten med ett efterföljande akutbesök med tillhörande stygn som resultat. Joel fick rycka in som jourhavande ambulansförare efter att Peter hade gett sin sakkunniga syn på problemet.

Kvällen som blev allt kyligare fullföljdes med en kul musikfrågesport och avslutades med ett fantastiskt uppträdande av mina älskade barn och svärsonen på sång och gitarr, där jag givetvis till slut fick höra min favoritlåt "Another Day".

På söndagen lovade vi varann att se till att släktträffarna ska hållas årligen och det hoppas vi verkligen, för en sådan samling av underbara människor kan man bara hitta på en släktträff med sina rötter i den idylliska Bergslagsbyn Gammelbo.


Tack alla mina släktingar...

17 år och närmare 2 meter lång.....

En av de saker jag är mest stolt över i mitt snart 42-åriga vardande är mina 4 fantastiska barn, Christine (Mimmi), Christopher (Charlie), Christian (Chrille) och Esmeralda (Musen). De har alltid varit mina ögonstenar och kommer så alltid att förbli.

I dag är det den 26 maj och en högtidsdag för den äldsta av mina grabbar, Christopher (mer känd som Charlie), han fyller nämligen hela 17 år. Det här inlägget är tillägnat dig Charlie och de åren som gått fram till idag.

Som liten parvel var Charlie kort och knubbig med ett stort leende på läpparna hela tiden, men med en vemodig blick som smälte alla damers hjärtan. Charlie var alltid snäll men ville gärna hänga med storasyster på vilda upptåg såväl på dagis i Lanna som senare på dagis i Ramsberg. Den charmiga lille pojken klarade sig alltid ur alla besvärliga situationer med ett leende och en lillgammalt klok blick.

Efter några år i Gammelbo inledde så den nu inte längre knubbiga utan allt längre 7-åringen sin ännu pågående karriär som fotbollspelare i brukslaget GSBK (där finns han fortfarande att skåda på den grandiosa Råssvallen Arena). Redan nu var han idol för sin lillebror Chrille och längre än sin nu 10-åriga syster Mimmi.

Allt eftersom åren sedan gått har intresset för musik och fotboll blivit allt större och fotbollsläger och länslagsträningar har avlöst honom på vägen till gymnasiet där han går på Rockgymnasiet för att ytterligare utveckla sina musikaliska talang och göra sin far ännu mer stolt för varje dag som går.

När Charlie nu fyller 17 år, gör han det på samma sätt som jag en gång gjorde, som student på ett gymnasium i Örebro, inackorderad hos sin farmor och bara hemma hos sina föräldrar på helgerna, dvs om det inte är matcher eller musiklirande med kompisar som gäller.

Nu spelar det ingen större roll, för när vi träffas är det som om vi aldrig skilts åt...

Grattis på 17-årsdagen min älskade son..

Pappa

R.I.P R.J.D

En solig majdag kan lyfta humöret till höga höjder, men just denna dag kan en nyhet också förmörka sinnet likt askmolnet från Island...

En liten, stor man med en magisk röst och karisma har fått ge vika för den fruktansvärda cancern och sakta tynat bort från sina nära, kära och en stor publik runt hela världen.

Som 7-åring 1975, upplevde jag för första gången rösten som för mig alltid kommer förknippas med den mest otroliga hårdrocksstämman i "Man of the Silver Mountain" och tjusningen med vemodet som kunde höras i "The Temple of the King". Hans år i Rainbow gav mig många oförglömliga musikaliska upplevelser och ger mig fortfarande gåshud varje gång jag avnjuter en raspig LP eller remastered CD från den epoken.

Den största liveplattan som släppts (enligt undertecknad) signerades tillsammans med de sanna hårdrockarnas husgudar, Black Sabbath, genom "Live Evil" och flytten från Rainbow var förlåten.

När sedan det egna bandet med det egna artistefternamnet som namn, gav oss minnesvärda stunder i fantastiska hårdrockslåtar som "Holy Diver", "Stand up and Shout" och "Rainbow in the Dark", var platsen i "All time Hard Rock Hall of Fame" för alltid säkrad.

I augusti skulle jag kolla på "Heaven and Hell" då de kommer till Sverige, men tyvärr kom cancern i vägen och möjligheten att återuppleva "Live Evil" en sista gång är för alltid borta.

At the end of the dream
If you know where I mean
When the mist just starts to clear
In a similar way
At the end of the day
I could feel the sound of writing on the wall

It cries for you
It's the least that you can do
Like a spiral on the wind
I can hear it screaming in my mind

Long live Rock'n Roll....





Vila i frid Ronnie James Dio