En utlottning i Juletid...

Så här i juletid vill man ju passa på att både göra reklam för och dela med sig av livets roliga stunder, så vad passar väl bättre än att arrangera en utlottning av min kära mors nyutgivna kåseri-samling, med skrattgaranti för alla som fortfarande kan andas mitt i julstressen.

Morsan har skrivit kåserier om sitt arbete på operation och sina vardagsbestyr samt vedermödor i över 10 år, vilket resulterat i ett drygt 100-tal kåserier. Samtliga dessa har publicerats i T-bladet (Örebro läns landstings tidning), med mycket varmt mottagande.

Ledningen för T-Bladet och Landstinget bestämde sig under året för att ge ut ett urval av dessa i bokform, då efterfrågan har varit väldigt stor. Jag har givetvis som son och utsatt i flera kåserier fått några ex att fröjdas/våndas över och ser nu möjligheten att låta andra skratta åt dessa galenskaper.


För att delta i utlottningen där vinnaren utses 30/12 gäller följande regler:

1 lott erhålls för kommentar till detta inlägg.
2 lotter erhålls för länkning med bild till detta inlägg.
3 lotter erhålls om man blir följare till min blogg.

Om man mot förmodan skulle vara syskon till mig, är man utom tävlan då man säkert redan har ett ex i bokhyllan. Om man nu gör anspråk på att vara mitt syskon, men inte har ett ex, vinner man automatisk en bok mot uppvisande av matchande DNA-prov.

Må bäste man/kvinna vinna en rolig läsupplevelse.

Fredrik

Världen bästa Chrille...

En kall december dag för 14 år sedan, hördes skrik på BB i Örebro, skrik som fick istapparna att lossna från stuprännorna och trafikljusen att slå om till ett blinkande gult sken....Carl Johan Christian Pålerud var född.

Eftersom Chrille var den tredje i barnaskaran fick han ganska snabbt möjligheten att manövrera sina äldre syskon att göra som han ville, annars skulle han förstås säga åt pappa.... Den möjligheten gjorde honom till en liten retsticka som ofta fick storebror att bli galen, men Chrilles glimt i ögat fick alltid storebror att förlåta honom, t.o.m när Chrille vägrade lämna storebror ensam med sina "flickvänner"

Chrille är den ende som ärvt pappas fallenhet för Matte, vilket tyvärr kan leda till en viss slöhet på mattelektionerna innan man kommer på att det finns fördelar med att lägga lite energi på matten och inte bara glida med.

Fotboll och hårdrock är precis som hos både storebror och farsan en passion, men varifrån "Isdans"-intresset kommer förstår ingen....A-lagsdebut i fotboll redan som 13-åring säger en hel del om vad vindsnabbhet och speluppfattning kan ge..

Jag är alltid stolt över dig och älskar dig min son......


Pappa

Lite bakom flötet är man nog......

One size fits all, eller?

Investerade i mitt första "Post Fire Dew"-plagg (Odd Molly för herrar..) under vår "julklappsköparhelg" i Kungliga Hufvudstaden. En mössa för att värma de sista vacklande hjärncellerna och förhoppningsvis göra dem tillräckligt belåtna för att bistå mig under några år till.

Antagligen är mössa anpassad för de som har fler hjärnceller än jag, då den enda storleken som fanns verkligen värmde större delen av mitt huvud, inklusive ansiktet. Men ack så snygg den var, bara att successivt anpassa sig till storleken genom att anlägga ett tvättäkta "Shaft-afro".
Det lilla flötet på framsidan av mössan ger verkligen en ny innebörd till uttrycket "att vara bakom flötet".

I övrigt var helgen suverän, mycket tack vare Carina (mer känd som CLE) och Perre i Fagersjö, som bjöd på en fantastisk "improviserad" lördagskväll (om en improviserad kväll är som denna kan all planering skippas i framtiden), med den godaste fiskgrytan/soppan jag ätit i kombination med Carinas alla julgodisar och Perres välsmakande Whiskey-sortiment. Inte att förglömma den magiska förrätten bestående av Getost-toast alá trollet.

Maria (Javabönan) tog på sig rollen av att vara chaufför på hemresan till hotellet i Täby (haha, andra sidan av Stockholm), imponerande då hon för första gången fick köra genom hela centrala Stockholm i halkan, mitt i natten och i min bil dessutom.

Kanske var tur det med tanke på att jag var bakom flötet och inte såg speciellt mycket i min snygga mössa..

Smakchock i Gammelbo

Våra kära tabloidtidningar brukar ofta rubricera med kraftuttrycket "chock", vilket får mig att undra om de verkligen förstår innebörden av det ordet. Alla som fått en elchock eller lyckats med bedriften att skruva ur fel propp vid kontaktbyten, med samma electric boogie-resultat kan undra hur någon som framkallar en nakenchock ser ut.

Få saker förutom just elkontakter kan försätta mig i chock, men i helgen upplevde jag något som kan åtminstone ge en förnimmelse av chocktillstånd, en väldoftande, helylle-svensk sockerkaka med läcker saffransgul nyans. Så långt inget som skulle få herr Pålerud ur balans en svinkall dag i November.

Har ni provat att äta en rå potatis medan ny luktar på ett saftigt äpple? Eller delat bil med någon som döljer en väl lagrad Havarti-ost i handväskan? Det kan rubba balansen, men knappast försätta mig i chock, även om min yngste son fick en del gliringar för sina magproblem innan vi spårade osten till farmors handväska.

Åter till "smakchocken" från igår. Den väldoftande gyllengula sockerkakan smakade curry, ja ni hörde rätt, CURRY!!. Tänk er själva konsistensen av en perfekt sockerkaka med smaken av kycklinggryta. Inte ens jag som gärna äter kryddstark och smakrik mat från hela Asien kunde få ihop kombinationen, trots att det givetvis var spännande och nytt.

Min slutsats är:

Vissa saker ska man låta bli att testa, eller åtminstone undvika att rekommendera andra att prova. Jag har nu hämtat mig från smakchocken och inser att detta bara var en del av Marias kvinnliga list för att få mig att baka sockerkakorna i framtiden.....

Curry-Curry Nam-Nam

Kalkonen från Gammelbo, eller Sparven från Minsk...

Jag har alltid varit av uppfattningen att den enda sporten som inte kräver någon speciell utrustning är löpning. Nu har även jag fått inse att så inte är fallet, men det krävdes en traumatisk upplevelse för att förstå det.

Som jag tidigare nämnt i min blogg deltog jag i vanvetts-tävlingen Tjurruset i mitten av oktober (jag kan fortfarande banna mig själv för att svara ja på frågan om jag ville delta i våras) , något som fick mig att inse att löpning liksom alla andra sporter är mycket beroende av utrustningen man bär.

När jag stod på startlinjen i Tjurruset var jag klädd för en trevlig joggingtur i en småkall skogsmiljö, vilket givetvis inte var fallet med majoriteten av de andra deltagarna. Tjurruset-proffsen var klädda i Spandexliknande vattenfrånstötande byxor (lite hårdrockskänsla ala´80-tal), goretex-joggingskor med extra kraftiga mönster under, termostrumpor och underställ för att hålla värmen.

Jag valde en mer avspänd klädsel, bestående av Helly-Hansen kalsonger med WCT-byxor över, dubbla tröjor, mina vanliga joggingskor, en lysorange t-shirt och matchande hysterisk toppluva, anpassad för ett huvud av en grapefruits storlek. I efterhand kan jag förstå varför jag och mina kollegor blev intervjuade av TV4sporten inför och efter loppet. De måste ha trott att det var frågan om någon svensexa eller liknande.

Redan efter ett fåtal kilometer var jag kraftigt nedkyld och dyngsur från topp till tå. Mina byxor var fyllda till bredd och längd med både dy och lera som jag på ett effektivt sätt samlade på mig längs vägen. Efter 7,5 kilometer började jag överväga att klä av mig flera plagg för att lätta ballasten lite och ta mig i mål med hedern i behåll. Tack och lov kom jag i mål helskinnad utan att ha kastat av mig fler plagg än bara mina handskar och min toppluva (den extra tillförseln av blod till huvudet bar mig hela vägen in så att säga).

Redan veckan efter Tjurruset införskaffade jag såväl Löparbyxor (spandexmodellen, såklart), som vindställ och nya specialanpassade lättvikts-joggingskor. Döm av min förvåning när jag plötsligt insåg att det faktiskt kändes fantastiskt att springa klädd som Olga Korbut eller vad hon nu hette, gymnasten? Sparven från Minsk tror jag hon kallades. Hmmm...Kalkonen från Gammelbo...that´s me.

När jag nu sitter med facit i hand kan jag bara konstatera att nästa år kommer jag också stå på startlinjen klädd i spandexbyxor likt en korpulent version av Bruce Dickenson och stuffa igång min kropp till de maniska rörelserna demonstrerade av några välsminkade leende tjejer från Friskis&Svettis.

Igår när jag efter mörkrets inbrott invigde min nyinköpta pannlampa (med 5 olika ljuslägen) under den obligatoriska löpturen, hann jag till och med blända av före länsbussen som höll på att ramma mig längs Ramsbergsvägen.....

Mr All Joggy

En Award, till moi!!

I bloggvärlden kan man tilldelas priser för sin blogg, antingen av anledningen att man skriver något väldigt intressant eller som i mitt fall, som en slags tröst för att man inte fått någon tidigare. Marias (javabönan) väninna Carina (Trollet :-) måste ha känt sympatier med minas tappra försök att fånga läsare. Av den anledningen tilldelades jag en award som jag nu efter ett månadslångt firande ska publicera.

Ett av problemen med denna award är att man ska förtälja 7 sanningar om sig själv och dessutom sprida den vidare till 7 intressanta bloggar man följer. Jag följer bara max 5-6 bloggar och dessutom väldigt sporadiskt. Då mina intressen föga sammanfaller med Marias, dvs inredning, OddMolly och pyssel utan mer handlar om sport, musik och IT, kommer jag nominera några av de trevliga människorna som trots min typ av blogg valt att kommentera och uppmuntra mig.

7 Sanningar:

1. Har en extremt sjuk humor, baserad på ironi och satir.

2. Är mycket förtjust i all typ av shopping.

3. Älskar fotboll till den milda grad att min närmsta omgivning kan uppfatta det som störande.

4. Detsamma gäller Formel 1.

5. Till skillnad från Maria är jag mest passionerad gällande Adidas-kläder, inte Odd Molly.

6. Italiensk mat och dryck är det snabbaste vägen till mitt hjärta.

7. Jag är/var en hängiven LindyHopdansare och väntar fortfarande på en möjlighet att ta upp den karriären igen.

7 Bloggar som jag nominerar:

Damn, kan inte komma på någon som inte redan fått den här awarden, så jag väljer att skicka den till Maria (ambitiös bloggare som hon är), Carina (på retur, min favoritblogg), Jenny (en av mina trogna kommentatorer), Sanni-Bus (med den coola livssynen), Mina systrar Carol och Jossan (såklart) och slutligen min goda vän och kollega Jimmy.

Amazing jag fick ihop 7 stycken...

Efter denna kraftansträngning tackar jag för nu och kastar mig åter in i min trygga lilla IT-värld

Fredrik

Är detta verkligen ett problem?

Under mina många resor brukar jag försöka uppleva och ta till mig så mycket som möjligt från den miljö jag befinner mig i. När jag inte arbetar tar jag därför alltid på mig turistrollen och kallar mig själv lite William Hurt-inspirerat för "Den tillfällige turisten". Men trots all den energi jag lägger på att förstå kultur och vardag på främmande orter, är det ofta de små sakerna som får mig att fundera.

Ett exempel på saker som ger mig huvudbry, dök upp helt oväntat när jag trött och sliten stod och väntade på mitt bagage i Oslo efter några dagar i Stavanger. Jag pratade i telefon med min chef och lät samtidigt min blick vandra runt på mina medresenärer och på de skyltar som finns överallt på flygplatser, när jag helt plötsligt stannar upp och koncentrerar mig lite extra på en skylt som just passerat förbi i flackandet.

På kanten på bagagebandet sitter följande skylt:

Jag är tvungen att avsluta samtalet och se om fler av min medresenärer uppfattat skylten, eller om jag blivit galen. Skylten påvisar förbud mot att springa eller hoppa hopprep på bagagebandet.

Är detta ett problem i Norge? Jag skulle antagligen ha kommit på många saker att förbjuda på ett bagageband innan jag kom till joggaren och hopprepshopparen.

Jag tittar mig omkring igen för att kunna uppfatta eventuell flätbeprydda piger eller joggande guttar på bagagebanden som omger mig i ankomsthallen, men ingenstans kan jag se dem. Uppenbarligen ger skyltarna önskad effekt och jag kan lägga ännu en notering till mina handlingar om beteendet i olika länder. För att precisera det lite ytterligare, kan jag betona att det måste handla om ett lokalt problem i Oslo då jag vid mitt nästa besök i Stavanger inte kunde hitta motsvarande förbud.

På Gardemoen har man en slumpgenerator som väljer ut var tionde passagerare i säkerhetskontrollen, för lite nogrannare kontroll, jaq har lyckats pricka den 4 gånger under den senaste månaden. Nästa gång jag åker till Oslo ska jag packa ned ett hopprep i handbagaget för att se reaktionen.

Ha en underbar vecka

Fredrik

Var ska jag börja?

Om man liksom jag inte haft tid att engagera sig i sin blogg på flera veckor uppenbarar sig problematiken med val av innehåll på inläggen. Jag inser att mitt ekorrhjul snurrar så snabbt att jag borde skriva världens längsta inlägg för att komma lite mer "up to date", men jag väljer givetvis den snabba vägen och plockar lite från den senaste månaden i en galen kavalkad av osammanhängande händelser.

Oktober, en galen månad i min tillvaro....

Ett sommarvarmt Düsseldorf och en vansinnigt kul konferens på ett überlyxigt hotell InterContinental (fanns t.o.m Lamborghini:s att hyra) inledde oktober. Massor med gamla och nya vänner samlades för att uppdatera sina Nerd-kunskaper och förbereda sig inför marknadens uppdaterade krav på tekniska lösningar.

Ett glatt återseende av mitt underbara Köpenhamn följde veckan efteråt, fullt av överraskningar och även några glada tillställningar när mina goda kollegor på Quest passade på att fira 10-års jubileum i Skandinavien. Lokalen (nattklubben) förde dock tankarna till både det ena och det andra, då inredningen gick i röd sammet och läder. Eftersom jag inte fick någon Rob Halford-keps i garderoben,kunde jag dock ganska snabbt släppa min oro och bara ha kul.

Tjurruset 2010, visade sig vara en utmaning utan dess like och efter en vecka i Köpenhamn landade jag strax i verkligheten igen efter 10 galna kilometer genom den mest oländiga terräng jag någonsin upplevt i skogarna utanför Botkyrka. Så mycket dy och lera har jag inte simmat i sedan jag låg i lumpen, men jag kan villigt erkänna att det fungerar verkligen som en boost för den manliga fåfängan...

Emmaboda och Hotell Amigo, har antagligen en charm som bara jag kan se, men likväl njuter jag av varje besök i denna småländska idyll, särskilt som jag denna gången fick sällskap av både Maria och Esmeralda....lite väl avvägda besök i Mammons Tempel (Kosta Outlet), bidrog till en god stämmning även hos mina medresenärer...

Öland kan nu läggas till handlingarna, been there - done that.

Fagersjö och upphämtningen av Maria efter en arbetsdag i Stockholm gav mig chansen att träffa en av de roligaste blogförfattarna, CLE (fredagsmailsbloggen), som förövrigt förärat mig en Award som jag måste behandla i ett inlägg asap. Jag lovar att svara ärligt på de frågor som inkluderades i den Carina, så snart som möjligt och tack för den förresten, det bevisar att åtminstone 2 personer läser min blogg.

Stavanger har jag inte ens hunnit åka till ännu, det blir i morgon. Härligt nu har jag speedat ikapp verkligheten och kan koncentrera mig på att skriva mer detaljerade inlägg om det som nyss har hänt....

Hörde förresten at Post Fire Dew nu finns att köpa på OM-butiken i Stockholm, kanske läge för ett besök, en liten höstkofta alá skärgårdsdoktorn att matcha filttofflorna med vore något för Mr Odd Fellow....

Tjurruset och det iskalla vattnet, leran och dyn fick mig verkligen i julstämning, orange-röd tomteluva och allt mer färgade kulor i grenen.......



/F

Ænnu en vecka på resande fot...

Jag får børja med att ursækta min dåliga danska, men datorn jag anvænder ær precis som jag baserad i Køpenhamn.

Så har jag då æntligen återvænt till mitt kæra Køpenhamn, dær hotellpersonalen på Adina kallar mig vid førnamn och briljerar i sina førsøk att prata svenska, trots att de vet att jag inte har några som helst problem med att førstå danska. Det kallar jag omtanke utøver det vanliga.

Børjan av veckan bjød inte på något direkt kalasvæder, men sedan i onsdags har solen møtt mig varje morgon då jag vandrat min utstakade væg mellan hotellet och min kund. Det finns få saker som jag uppskattar så mycket som att vandra genom det vackra slottet Kastellet, på klapprande kullerstenar, glatt hælsandes på alla officerare som reflexmæssigt gør en honnørliknande rørelse med armen av gammal vana.

Jag kan ibland få sådan lust att berætta att jag minsann ær værnpliktig fænrik från Sverige, trænad før att vandra øver Øresund så fort isen har lagt sig, precis som svenska kungar gjort førut. Men antagligen skulle inte det fungera som någon direkt "isbrytare" i en sådan dialog.

I går (torsdag) drabbades jag av en blackout under min kvællspromenad och befann mig efter ca 20 minuters flanerande utanfør portarna till den beryktade OM-butiken. Efter en kvick kontroll av mina omgivningar smet jag snabbt och ljudløst in genom dørren och børjade lukta mig fram mellan hyllorna.

Lukten har visat sig vara av stor betydelse før OM-kunderna, eller åtminstone før den jag kænner bæst. Klæderna som tillverkas i Portugal luktar næmligen lite mer angenæmt æn de øvriga, vilket osøkt får mig att tænka på min kære far som alltid luktar på allt som sætts i hans hænder vid jul och liknande. Jag och min Lillebror facinerades av detta så till den milda grad att vi brukade køpa skinnhandskar till honom varje jul , på den tiden då vi køpte till oss vuxna, bara før att se honom vædra efter skinndoften, likt ett rovdjur som spårar ett byte.

Men nu har jag uppenbarligen tappat tråden lite grann, så åter till OM-butiken och dofterna från Portugal. Den alltid så trevliga personalen, sløt snart upp vid min sida, ivriga att hjælpa mig med alla mina frågor om ditten och datten. Efter ett samtal till huvudkontoret hade jag fått hjælp att bestæmma mig før en beige kofta, som Maria sækert kan berætta mer om, då jag inte ær så uppdaterad på den nya kollektionen (haha!).

Skojade bara, alla kænner væl till en Mullholland Alpacca Coat, Vintage Chalk, eller?

Som en avslutning på det mycket trevliga besøket och dialogen i butiken slæppte jag, som vardandes någon form av vice expert på OM, kommentaren om de vældoftande Portugal-tillverkade klæderna, vilket givetvis fick personalen att fara omkring som påtænda blodhundar mellan hyllorna, bara før att kunna bekræfta det jag just sagt.

Min sista tanke nær jag læmnade den nyupplysta och sniffande personalen bakom mig før att vandra tillbaka till en væntande middag med goda vænner var......

Mr Odd Molly strikes again

Och tiden den går...

Efter att ha avverkat ännu en födelsedag och ännu ett år, kan jag återigen konstatera att jag fortfarande känner mig som en pigg 95-åring. Inga nya tecken på förfall förutom de som funnits där sedan tidigare, möjligtvis ett uns av demens, men det har jag redan glömt.

En kittlande tanke med att fylla 42 år, är det faktum att 42 är svaret på frågan om Livet, Universum och Allting enligt min privata bibel, "Liftarens guide till galaxen", så nu ska jag då äntligen förstå allt jag undrat över tidigare, men det kan nog ta några dagar till för i skrivande stund förstår jag nog inte så mycket mer än i förrgår.

En betraktelse som är intressant är sättet jag gratuleras på denna vackra septemberdag år 2010, vilket verkligen visar att tiden har gått och utvecklingen har nått steg som ingen hade trott på för bara 10 eller 15 år sedan.

Min ena lillasyster gratulerar mig via SMS, min andra lillasyster via sin blogg, min bror via telefon (tur att någon håller på traditionerna), min mor och äldsta dotter via brev/kort från semesterresa i Danmark, mina söner via telefon och SMS från annan ort, min minsta dotter genom att öppna alla mina paket i sängen på morgonen och slutligen min sambo via sin blogg och genom att bjuda på en smarrig tårta till frukost.

Ska verkligen bli spännande att se hur gratulationer levereras om 10-15 år från idag...

Slutligen vill jag bara lugna alla mina vänner med att 42 är det nya 24, jag känner mig yngre för varje dag som går.....men och andra sidan är väl det ännu ett tecken på en tilltagande senilitet och demens.....

Mr Old Molly