En IT-konsults vardag (Del1)

Del 1

Länk till: En IT-konsults vardag (Förord)

När jag i april 2010 för första gången i mitt yrkesliv besökte Los Angeles för att deltaga i en konferens arrangerad av Quest Software (numera Dell Software), fick jag dagarna innan min resa ett erbjudande inte ens jag i all min falska blygsamhet kunde motstå, erbjudandet om att göra en riktig filminspelning, om än endast en inspelning för delar av en reklamfilm.

Här är ett försök att återge min upplevelse, som än idag lämnat spår i min personlighet:

Med skakiga ben närmar jag mig dörren till studion, ett konferensrum på det fashionabla hotellet J.W Marriott i Los Angeles. Rummet heter lämpligt nog Coloseum III och jag känner mig som en gladiator som strax ska kastas till tigrarna på den stora arenan.

Mina kollegor som just önskat mig lycka till inser nog att ryggtavlan de just såg försvinna från bardisken i framtiden kommer att omges av livvakter och ständigt förföljas av paparazzis dag som natt. De inser att alla våra kontakter från denna stunden kommer ske via min agent och tillika manager Flemming.

Samtidigt som jag knackar på studiodörren börjar jag fundera över mitt klädval inför filmdebuten, tittar snabbt ner och slås av tanken att jag måste haft en Blackout när jag klädde mig på morgonen. Gråa lågskor, blåa lite slitna jeans, en svart t-shirt (med "Jimmy Hendrix"-tryck) och allt detta toppat med en svart kavaj....Ja ja, nu är det för sent att ändra sig, bara att följa med mediaströmmen in genom den nu öppnade studiodörren.

Producenten, Mr McCarty, får mig snabbt att slappna av genom att berömma min "Jimmy Hendrix"-prydda t-shirt och genast utmana mig på en duell i Guitar Hero under den efterföljande kvällsmottagningen.
Är man på Nerd-konferens finns det alltid tillgång till såväl Microsoft XBOX som Sony Playstation och Nintendo Wii både högt och lågt.

Jag placeras på en hög pall av typen barstol och utrustas med en mygga av en van studiokille innan det är klart för de första testfilmningarna, avsedda att testa om jag svarar på ett sätt som gynnar företaget jag gör reklamfilmen för...och redan vid tredje tagningen börjar vi hitta rytmen och plötsligt konverserar jag och Mr McCarty i denna intervjufilm som om vi aldrig gjort annat.

Alla fraser och punchlines sitter som en smäck och jag tillåter mig t.o.m. att improvisera likt en speedad Jim Carrey, till allas stora glädje..

Filmsessionen förlöper som i trans och när den efterföljande fotosessionen är till ända är alla i studion övertygade om att en stjärna är född, eller åtminstone är jag det.
Nu kan jag bara vänta på resultatet och tillbakalutad med segervisshet inför min nya karriär, välja mellan alla erbjudanden som kommer att hagla över mig.

Jag kan redan höra mina vänner berätta för sina vänner att de minsann kände Fredrik, innan han slog igenom på allvar och gjorde huvudrollen i nyinspelningen av Ben Hur...

När jag veckan efter konferensen åter promenerade in på kontoret för att inleda ännu en dags arbete gick min chef förbi och nynnade den gamla slagdängan Moviestar med Harpo, jag var åter i verkligheten, men fick i alla fall uppleva äventyret på andra sidan Atlanten, med allt vad en filminspelning i Hollywood-staden Los Angeles innebär....

En IT-konsults vardag (Förord)

Förord:

När jag under tidigt 80-tal för första gången kom i kontakt med förstadiet till den stundande IT-revolutionen, anade jag föga att det 35 år senare skulle vara hela min aktiva yrkeskarriär tills nu.

Efter att under de senaste dryga 20 åren varit mer eller mindre på resande fot, har jag verkligen fått chansen, inte bara att träffa intressanta människor men också att uppleva fantastiska ögonblick och i många fall livsförändrande händelser.

När jag nämnde min ständigt återkommande tanke om att dela med mig av några av dessa ögonblick och händelser, började ett allt tilltagande antal kollegor och vänner fråga om när det var dags....och nu har vi kommit dit, nu ska jag sakta men säkert publicera diverse berättelser och anekdoter från både mina uppdrag, kunder samt kollegor och vänner genom åren på vägarna och i luften.

En fråga som ständigt återkommer i mitt huvud är huruvida man kan nämna ovanstående vid sitt rätta namn och det enda vettiga jag kommit fram till är att använda fiktionella namn för alla, då de som omnämns säkerligen vet vilka de är i alla fall och förhoppningsvis kan läsa detta både med igenkänning och en glimt i ögat, för utan er skulle inte denna novellsamling bli verklighet.

Nog om detta, nu börjar vi resan genom mitt brokiga liv...utan någon som helst hänsynstagande till kronologisk ordning, allmänhetens förståelse eller andra normaliserande regler, det handlar ju trots allt om IT-branschen.

/Fredrik ( Det enda icke-fiktionella namnet i berättelsen)

Länk till: En IT-konsults vardag (Del 1)

A flat tire almost punctured my new career...

Efter några dagars "välförtjänt" ledighet, eller som man också säger, befinner mig "mellan två jobb" var det så dags att axla min nya roll som Technical Architect på det välrenommerade konsultbolaget Knowledge Factory.

Givetvis hade jag hunnit ladda om batterierna och förvarnat min kära sambo om att en leverans av konsulten Fredrik till tåget i Lindesberg med avgång 06.55 var en nödvändighet för en lyckad nystart av karriären. Till saken hör att min nya VD och jag skulle sammanstråla i Hallsberg för vidare färd mot Göteborg med x2000 08.36, där spännande kundmöten stod på agendan för dagen.

Vad är nu det värsta som skulle kunna hända i detta minutiöst planerade tågäventyr? Jo, en liten olycka i form av en punktering på vänster bak.

Organiserad och förberedd som jag är, fanns det givetvis tid för små eventualiteter likt denna men givetvis under förutsättningen att en liten höststädning av bilen inte inkluderar borttagande av domkraften från bagageutrymmet......NU är goda råd dyra!

Ingen domkraft längs riksväg 68, 10 minuter till avgång och -2,5 grader......En liten allt mer upprörd 6 (snart 7)-åring med tilltagande panik i baksätet och en sambo som säger att det är lugnt, det går fler tåg..

När rådet från min VD (nu på tåget jag ska hinna med i Hallsberg) lyder "-Ring en taxi", känner jag ett märkligt lugn infinna sig, likt en psykotisk massmördare inför sitt 8:e offer. Tror inte taxibolagen känner till den här delen av världen.....än mindre hinner fram i tid för mig och mina försök att hinna med mjölktåget från Lindesberg med destination Hallsberg.

Ett kort telefonsamtal till min gode vän Håkan (tack gode gud för hans existens) ger mig en funktionell domkraft inom 15 minuter och jag genomför ett däckbyte som Sebastian Vettel hade varit imponerad av innan jag åter styr kosan, med tilltagande uppgivenhet, mot Lindesberg och vilket tåg som helst som kan ta mig söderut.

Det är nu turen vänder och solen åter börjar skina på mig, när jag 07.25 springer upp på perrongen i Lindesberg kommer jag lagom till avfärd för nästa tåg mot Hallsberg.....med ankomsttid 08.35, givetvis under förutsättning att inga hinder dyker upp på vägen.

Denna nya upptäckt blåser nu åter in ny kraft i min kropp och jag inser att med maximalt flyt och om vi ankommer någon minut för tidigt till Hallsberg, samtidigt som x2000 inkommer några minuter sent, så är jag tillbaka till min plan A och friden är återställd.

Allt klaffar in i minsta detalj och jag hinner med tåget från Hallsberg, mycket tack vare en exceptionellt driftig konduktör på TiB-tåget till Hallsberg, ja de skippade faktiskt någon minut i tabellen för att hjälpa till i min vilda jakt.

Min slutsats av denna lilla annorlunda morgonhändelse är tillika ett av mina ständiga mantran som återigen visar sig stämma, för ni vet väl att:

Det finns inga hinder på en fri väg! Det finns inga problem, bara en värld full av möjligheter!

/F

Livet som Hårdrockskribent.....

Foto: Charlotta Raklitz

Med ett aldrig sinande behov av att skriva, har jag för tillfället lämnat bloggosfären till förmån för möjligheten att yttre mig lite om musik och konserter istället. Detta är givetvis något som ligger mig varmt om hjärtat och när möjligheten dök upp var jag inte sen att kasta mig över den.

Nu kan jag givetvis inte hålla mig borta från bloggandet speciellt länge eftersom det finns så mycket annat att avhandla och lämna sina högst personliga åsikter om.

Så hur ni än vill ha det kommer jag givetvis fortsätta att bomba er med mina betraktelser, galna eller inte. Under tiden kan ni ta chansen att förkovra er lite i sidan som ger en resumé av intressanta händelser i Örebro med omkrets...Örebrostad.se, där jag nu har publicerat 3 stycken artiklar so far.

Legends - Voices of Rock

Look out there - for Steve Lukather

Rush - En livsstil och ett liv

Jag återkommer snart med lite vanliga betraktelser, håll ut mina vänner

Rock on!

Lindesbergs kommunledning visar återigen prov på inkompetens och medborgarförakt

Med risk för att verka färgad i detta inlägg, kan jag återigen konstatera att visionerna om en levande landsbygd är obetydliga i relationen till att försäkra sig om att driften av diverse skrytbyggen inom Lindesbergs huvudort fungerar klanderfritt.

En nedläggning av den grundskola (Ramshyttan), som har högst måluppfyllnad inom kommunens skolväsen, skulle motsvara en besparing som räcker till ett kvartals drift av Lindesbergs Arena. Givetvis visar detta vilka prioriteringar som görs inom kommunen och tyvärr är barnen som vanligt de som får sitta i kläm.

Jag inser givetvis att varje kommun måste få samman sin budget och speciellt inför stundande valår, då visad beslutsamhet troligen leder till förnyat förtroende och ännu en möjlighet att försöka lära sig ta vettiga beslut under ytterligare en mandatperiod, men ibland måste man bry sig om de små och framtida medborgarna i kommunen, de är ju trots allt kommunens framtid.

Inser just att föregående mening kan vara lite för lång för att kommunstyrelsen ska förstå innebörden, men det finns säkert någon glesbygdsbo som kan dela upp den i mer lättläst form.

Kommunens utredning/revision "KRUT" (Kvalitets och Resursutredning), visar att Ramshyttans skola har en måluppfyllelse om 96% samt är en av 2 skolor i kommunen som påvisar ett ökande elevantal, om än med små siffror.

Jag har sedan tidigare sett mina 3 äldre barn genomgå sina första skolår i Ramshyttans skola och de minns alla med glädje den trygghet och gemenskap som alltid fanns där. Den närhet och omtanke som alltid visades mellan såväl elever som personal är säkerligen signifikativ för mindre byskolor, där stressen och hetsen inte genomsyrar tillvaron utan lugn och ro ger harmoniska ungdomar som har alla förutsättningar att lyckas senare i livet.

Den möjligheten vill jag ge min snart sjuåriga dotter med, förstör inte den chansen i er besparingsiver, sänk inomhustemperaturen i Lindesbergs Arena med ett par grader istället.

Källor som ligger till grund för det "beslut" som Lindesbergs kommunstyrelse ska fatta i sitt nybyggda konferensrum för att säkra ännu en mandatperiod med nedskärningar för medborgarna, överallt utom i centralorten:

http://lindesberg.se/download/18.1e49087c13cb0c4d02cccf3/1369134347301/Au+130514.pdf

http://lindesberg.se/download/18.1e49087c13cb0c4d02cd201/1369285881075/BUN+130530.pdf

Ont "KRUT" förgås inte så lätt...

Fredrik

Jag, ett offer för Legos utveckling?

Jag minns med glädje när jag som barn fick möjligheten att besöka någon av dessa sagotempel som leksaksaffärerna innebar för en liten brådmogen 6-åring från landet. Detta var givetvis långt innan det fanns något som ens liknade internet, än mindre tanken att ta med leksaksaffären hem (av typen Lekmer.se m.m).

Mina föräldrar som redan då var fullt upptagna med att jaga min helvilde lillebror, gav mig givetvis fria tyglar att strosa omkring bland alla dessa skatter, jag var ju lugn och beskedlig (låt nu inte detta lura er att jag på något sätt skulle ha varit timid som barn, det var trots allt jag som motiverat lillebror att genomföra många av sina "hyss").

Det som ofta slog mig var mina föräldrars ovilja och motstånd till att köpa Lego, hur kunde de inte förstå att min bana som ingenjör låg framför mig och att de nu med stor sannolikhet förstörde den, min far var ju trots allt just ingenjör?

Först när jag själv skaffat barn, kom jag sakteliga till insikt, kring detta och varför de hellre köpte mjuka leksaker eller åtminstone leksaker som var stora och skrymmande, orsaken var givetvis Lego-smärtan.

När min första kull av barn (med risk för att få det att låta som uppfödning), fick sina första legokartonger, var det fortfarande relativt basalt lego, alla bitar färgglada men ändå mestadels rektangulära bitar. Dessa rektangulära, kubistiska legobitar ger som säkert mången småbarnsföräldrar förstår upphov till en viss variant av Lego-smärtan.

Föreställ er, känn in och minns följande situation:

Mysig kväll med gäster och god mat, småttingarna somnar framför Bolibompa och mörkret faller så sakteliga.

-Älskling, kan du bära upp barnen?
-Självklart.

Med den lokalkännedom jag har i mitt eget hus, behöver jag inga lampor för detta, utan släpar målmedvetet en efter en av mina ledlösa barn uppför trapporna och in i deras mörka rum, givetvis knäpptyst för att inte störa deras fridfulla sömn, det är då det händer.

Med en explosiv hastighet fortplantar sig smärtan från fotvalvet upp genom kroppen och är precis på väg ut genom munnen i form av ett primalvrål, när man minns den sött sovande "avkomman" i famnen, som sedan länge seglar fram på drömmarnas hav.

- Gmmmpgfff, är den enda jag släpper över läpparna medan min andra fot desperat letar efter en golvyta där avlastning erbjuds. Det är först nu man hittar nästa bit och med stor sannolikhet väcker sin svårsövde son/dotter, vilket ofta fungerar som en bra avslutning på middagen, då gästerna finner ett visst obehag i att umgås med någon som förflyttar sig som en säl genom salongerna.

Den andra typen av Lego-smärta skiljer sig från den förstnämnda mestadels baserat på sin mer intensiva och kortvariga natur:


-Älskling, kan du bära upp barnen?
-Självklart.

Vis av erfarenhet från mina lite äldre barn använder vi nu nattlampor i barnens rum tills de sover, vilket bidrar till att de rektangulära legobitarna nu kan synas åtminstone till konturen, vilket är fullt tillräckligt om man liksom jag har falkögon (brukar visst kallas så när man blir äldre). Med stor vana lotsar jag mig nu fram i barnkammaren, skickligt undvikandes alla klassiska legobitar, lätt funna i skenet av nattlampan.

Det är nu den nya typen av Lego-smärta uppenbarar sig, den orsakad av vassa små spjutliknande bitar som med lätthet både penetrerar såväl strumpa som hud. Nu hjälper inte längre viktfördelning till andra foten, utan med ett försiktigt stön sjunker jag sakta ner på knä med ögon stint stirrande på en nybruten förpackning märkt Lego Friends, nästa generation av Lego har nu hittat min fot.

Jag bär nu mer alltid loafers inomhus och lägger alltid mina klarvakna barn i fullt dagsljus, ty på kartongen står det 6-12 år och så många år med intensiv smärta överlever inte mina snart 45-åriga fotvalv.....

I sommar är det Payback-time, då åker vi till Legoland!!!

/Fredrik

Tack för lånet av bilderna till allas våran Lekmer.se 

En svart kaffe tack....

Oavsett var jag befinner mig i Sverige eller i andra länder, finns en sak som förenar oss alla, kaffe. När du träffar en ny kund eller för den delen bara besöker någon främling helt flyktigt, ligger det alltid en spänning och obekväm känsla i luften, tills det att isen bryts och de magiska orden uttalas:

- Vill du ha en kopp kaffe?

Det är nu skyddsmurarna för ett ögonblick rasar ner och vi hittar den gemensamhet vi desperat sökt efter under handskaknings-processen (då vi redan förträngt namnet på personen i väntan på den avgörande frågan). Det är nu vi tillsammans kan sträva mot det gemensamma målet, att besiktiga kaffeutrustningen på företaget. För många kundmottagare är det här en smärtsam och ibland tung process om besökaren (jag) skulle tacka nej till isbrytarkoppen, liksom det är för mig som besökare om mottagaren är renlevnads-människa och glömmer frågan.

Hela vandringen till kaffemaskinen är nu ett triumftåg för oss båda, då isen är bruten och vi helt plötsligt finner oss involverade i samtal om allt från familj till fritidsintressen och barn, till vi plötsligt närmar oss kaffemaskinen, då stiger spänningarna igen. Kommer maskinen att kunna erbjuda det som önskas, är den tillräckligt avancerad, blir kaffet tillräckligt starkt, hur många alternativa drycker erbjuds i den? Jag kan nu se på min mottagare om han förbereder ett försvarstal eller ett stolt tal om alla de fantastiska optioner de har som lyckliga medarbetare på just detta företag.

Om maskinen nu visar sig vara jämförbar med BMW M5 eller en Skoda Octavia spelar ingen roll, min erfarenhet av dessa maskiner har lärt mig både att uttrycka jublande beundran såväl som djup sympati och förståelse inför utsagor som: Vi har en ny maskin på väg eller Super de Lux versionen av den här som vi i vanliga fall använder är tillfälligt utlånad till NASA för att de ska lära sig avancerad programmering inför nästa rymdresa.

I slutänden kommer jag ändå att välja en stor kopp extra starkt svart kaffe, men spelet måste få fortsätta en stund till, vi bygger en kundrelation fram tills koppen sätts mot läpparna.

Del två av min analys är ofta att försöka räkna ut vad min mottagare kommer att välja i maskinen, för att på så vis kunna bygga ett ytterligare stabilt fundament till vår relationsbro, något som oftast är väldigt enkelt i Sverige och då speciellt utanför storstadsregionerna. I storstadsregionerna vill man helst dricka helt vanligt svart "Bonnakaffe", men det får inte heta svart kaffe, det måste ha något halv-italienskt namn typ "Macchiato", "Capuccino", "Espresso" eller liknande. Givetvis har jag slängt mig till med ett snyggare namn på svart kaffe med "Cafe Americano", vilket tydligen är Espresso med lite mer vatten i det hela....eller helt vanligt kaffe som jag skulle uttrycka det.

Det är först om personen i fråga väljer te, gärna smaksatt som vi står inför ett problem, annars brukar vi kunna bibehålla den fina atmosfären under resten av vårt möte och i slutänden låta kaffet förena oss i en av koffein upprymd värld där inga problem är stora nog för att inte kunna lösas.

Den enda situationen jag hittills inte kunnat bemästra var vid ett tillfälle i södra Tyskland, då jag erbjöds att slå i Nescafe-pulver i en plastmugg med varmt kranvatten, där gick gränsen för mig och jag blev under den veckan en mineralvattendrickare av stora mått, utan en relation annat än extremt yrkesmässig med min kund.

Njut av ditt kaffe, men gör det gärna tillsammans med en ny eller gammal vän

Javamannen

Global uppvärmning, pyttsan...

När påsken knackar på dörren, brukar även våren vara på väg för att tina upp oss frusna nordbor och förbereda oss för alla de aktiviteter som trädgårdar och hus erbjuder där ute. Givetvis är inte 2013 något undantag från den regeln, även om kung Bore anser sig ha rätten att hålla oss på halster så länge som möjligt, med köldchock efter köldchock under mars månad.

Jag läste nyligen i en av våra faktaspäckade tabloider online, tror närmare bestämt det var i Aftonbladet, att forskarna nu är överens om att den globala uppvärmningen kan leda till såväl höjda som sänkta medeltemperaturer i framtiden.....börjar tro att jag har en framtid som forskare inom det området, det mesta verkar ju gå hem i deras värld och man kan komma undan med vilka amsagor som helst.

Nu följer min amsaga:

Lastbilarna som fraktar kranvatten från olika delar av Europa till andra delar av Europa bidrar till att vägarna blir slitna samtidigt som de släpper ut massor med avgaser utan påtaglig rening. Detta leder till att vi vanliga trafikanter får åka på dåliga vägar med igensatta luftfilter, vilket gör oss förbannade. Dessa negativa vibrationer sprider en aura kring oss som påverkar våra och andras husdjur till att bli oroliga och stressade.

De uppstressade husdjuren har en allt annat än lugnande effekt på sina hussar och mattar, vilket givetvis leder till att de dagligen sitter av sina 8 timmar på jobbet med undertryckta aggressioner av vilka deras kollegor får sig en skopa (även de utan husdjur).

Nu är alla smått förbannade i största allmänhet utan att egentligen veta varför och det är här den globala uppvärmningen kommer in i bilden. Tidningarna försöker sätta en etikett på, eller åtminstone ge oss en vettig anledning att vara irriterade och när vi inte längre förfäras av "Naken-Janne" och "BigBrother-Linda", behöver vi lite tuffare paket, i det här fallet, den globala uppvärmingen och jordens nära förestående undergång.

Jag tror personligen att naturen kommer hantera detta på det sätt den finner lämpligt, vi såg ju hur det gick för de kaxiga dinosaurerna när Moder Jord fick nog, där fanns det säkert både en "Naken-Stegosaurus" och en "BigBrother-Tyrannosarus". När vi ställt till med tillräckligt mycket otyg, kommer en re-boot och man börjar om på ny kula. Den gången kommer det inte att finnas mineralvatten på plastflaska att köpa och ingen kommer längre att vara irriterad över slitna vägar, kanske t.o.m. dinosaurerna får en ny chans.

Misströsta dock inte käre Nordbo, ty den är ganska normalt att det kommer en och annan köldknäpp även i mars, vi har säkert flera år på oss att dricka flaskvatten och vara allmänt bittra utan anledning.


Over and Out

Worshipful and well beloved Valentine...

Texten i rubriken sägs vara den äldsta dokumenterade "Alla Hjärtans dag"-hälsningen och dateras till 1477. Sankt Valentinus dagen härstammar givetvis från den katolska kyrkan, liksom många andra märkliga tilldragelser och sägs härröra från en fängslad man som återgav sin fångvaktares dotters syn, så en koppling till de galna amerikanerna med sina överentusiatiska firanden är uteslutet även om de vill påstå annat.

Själva kärleksportionen kopplat till den 14 februari baseras med stor sannolikhet på att det runt mitten av februari är en tid då många fågelarter börjar söka efter en partner att sätta bo med (detta förklarar uttrycket "Panelhöna"), något som givetvis Dronten missade fullständigt och se hur det gick för hen.

Om du nu råkar vara singel, så kan fjäderskrud vara en beklädnad som för dig närmare en relation under året, dock kan det också sända signaler till personer som helst bör undvika att sätta bo, samt bidra till en ny pandemi baserad på fågelinfluensan.

I år infaller Alla Hjärtans dag under samma vecka som Blåmåndagen, Fastlagstisdagen och Askonsdagen vilket får oss alla i en riktig karnevalstämning. Traditionerna från dessa dagarna går till stor del också att koppla till katolska kyrkan även om Blåmåndagen sägs härstamma från den tid man i södra Tyskland klädde sina kyrkor i blåa tyger inför den stora fastlagsfesten.

I Bohuslän döpte man denna dag till Svartmåndagen istället, vilket kan vara ett påfund av dåtida Sotarförbundet, då man påstås skola sota sin skorsten inför våren just denna dagen. Denna Svartmåndag kan snyggt länkas ihop med Askonsdagen, då man enligt katolsk tradition kastar aska på de botgörare som dessutom tvingas rita ett sotkors i pannan och därefter inte får besöka kyrkan förrän på Skärtorsdagen (vilket förövrigt är den inofficiella Finska Nationaldagen). Jag kan ha vissa problem med att förstå straffet i detta, men om ni undrar kan ni fråga King Diamond, som har just ett sådant kors, om än upp-och-ner-vänt i pannan.

Fastlagstisdagen, Fettisdagen eller Mardi Gras som fransoserna kallar den hette förr även Vita tisdagen, vilket vi nu hedrar genom att lägga grädde och mandelmassa i semlorna. Detta är dock mest en svenskfinsk tradition då såväl norrmän som danskar föredrar att fylla sina "Fastelavnsboller" med sylt och ibland även med vaniljkräm.

På 1600-talet använda man den här dagen till att ge sina familjemedlemmar och nära en riktig omgång med riskärven, vilket kan te sig som en tradition enbart Hans Scheike håller kvar vid, men med en viss långsökt slutledningsförmåga och säregen vilja att koppla samman traditioner, hävdar jag med bestämdhet att det är från dessa händelser engelskans "Whipped Cream" härstammar.

Med detta bidrag till historien kring fastans inledning och avslöjanden kring uttrycks härkomst, önskar jag er alla en behaglig fasta och en kärleksfull Alla Hjärtans torsdag.

Fredrik "Quinquagesima" Pålerud

Vad är det vi äter?

Dagligen kommer nya avslöjanden om mystiskt innehåll i vår mat. Det är med skräckblandad förtjusning jag nu blir varse om att det kanske finns spår av inte bara häst utan även möjligtvis Rumänska åsnor i mina kötträtter. Var ska detta sluta?

Jag har länge misstänkt att något var fel, när jag har känt ett allt mer tilltagande behov av att dra kärror av olika typer, inte bara bakom bilen, utan även för hand när tillfälle bjuds. Vid allt fler tillfällen har jag kommit på mig själv med att vilja dra kundvagnen bakom mig, framför allt när jag passerar charken.

Då jag under senare tiden även börjat purra en del när jag ser en fontän, stärker det bara mina misstankar om att kycklingfilén från Kronfågel egentligen är stadsduva, vilket säkerligen kommer släppas som en bomb i media inom kort.

Mina funderingar gällande detta skrämmande falskskyltande kring innehållet i vår mat är framförallt:

1. Är åsneköttet giftig, eller ger det bara ett ökat karotenbehov och potentiellt gulnad hy?

2. Smakar duvan lika bra som en i bur uppväxt övermedicinerad broilerkyckling?

3. Är det lika mycket vatten i Duvfileérna som i Kycklingfiléerna?

4. Kommer ICA:s och COOP:s egna mjölk från kor eller är det något annat djur som ligger bakom drycken?

5. Är det tryggare att köpa produkter från Felix än från Findus?

När ICA nu också drar tillbaka ostar som inte går att hyvla och kött (Kotletter) som är märkt med 2011 istället för 2013, inser jag att det är tillbaka till naturen som gäller för mig.

Här ska ystas ost och styckas kött för hand från och med nu, ska bara upprätta en distributionskanal direkt mot Rumänien eller något annat land med höga etiska krav kring djurhållning och transporter av detsamma.

Kan man äta minkar förresten?

/Fredrik