Jag är född västmanlänning, uppväxt i Örebro och Västernärke, återflyttad till Västmanland sedan 15 år och sambo med en Dalkulla från Falun. Givetvis borde jag ha en dialekt som återspeglar detta med en gungande gnällbätska med inslag av västmanländska och några små stänk av jojkande dalmål, men inte.....
Min dialekt har blivit som en slags rösternas kameleont, som anpassar sig efter den jag pratar med för stunden, en typ av flexibel rikssvenska. När jag befinner mig i södra Sverige anklagas jag ofta för att låta som en sådan där hemsk 08, men i Stockholm kan de inte placera mitt tungomål i ens den mest avlägsna förorten. Är detta månne ett tecken på att jag är rotlös och saknar identitet i mitt språk?
Nej inte alls, när jag för ett antal år sedan träffade några tyska tjejer på en semestertripp till Danmark var de rörande överens om att jag kom från Hamburg, eller iaf någonstans i närheten av Hamburg. Detta påpekande gav mig snabbt vissheten om att min språkmässiga rot kommer från Valonerna eller åtminstone kan jag härstamma från något krigsbyte som en svensk krigarkonung en gång tog med sig från sin segertåg i nordeuropa.Det var först när några amerikaner frågade mig om min brittiska accent som jag insåg att jag antagligen har en dialekt kommer att klassifieras som EU-dialekt inom en framtid och jag som nästan röstade nej en gång i tiden. Tur att jag accepterade mitt språkmässiga öde på det sätt som Hjalmar Berglund från Viby gjort och som alla bräkande gotlänningar gjort när de insåg att deras dialekt härstammar från fåren de föder upp.....
Inget ont om gotlänningar, de har ju gett oss bland det roligaste som finns, Raukarna, förlåt Babben menade jag givetvis...
Hau en brau daug sau lange....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar