En IT-konsults vardag (Del1)

Del 1

Länk till: En IT-konsults vardag (Förord)

När jag i april 2010 för första gången i mitt yrkesliv besökte Los Angeles för att deltaga i en konferens arrangerad av Quest Software (numera Dell Software), fick jag dagarna innan min resa ett erbjudande inte ens jag i all min falska blygsamhet kunde motstå, erbjudandet om att göra en riktig filminspelning, om än endast en inspelning för delar av en reklamfilm.

Här är ett försök att återge min upplevelse, som än idag lämnat spår i min personlighet:

Med skakiga ben närmar jag mig dörren till studion, ett konferensrum på det fashionabla hotellet J.W Marriott i Los Angeles. Rummet heter lämpligt nog Coloseum III och jag känner mig som en gladiator som strax ska kastas till tigrarna på den stora arenan.

Mina kollegor som just önskat mig lycka till inser nog att ryggtavlan de just såg försvinna från bardisken i framtiden kommer att omges av livvakter och ständigt förföljas av paparazzis dag som natt. De inser att alla våra kontakter från denna stunden kommer ske via min agent och tillika manager Flemming.

Samtidigt som jag knackar på studiodörren börjar jag fundera över mitt klädval inför filmdebuten, tittar snabbt ner och slås av tanken att jag måste haft en Blackout när jag klädde mig på morgonen. Gråa lågskor, blåa lite slitna jeans, en svart t-shirt (med "Jimmy Hendrix"-tryck) och allt detta toppat med en svart kavaj....Ja ja, nu är det för sent att ändra sig, bara att följa med mediaströmmen in genom den nu öppnade studiodörren.

Producenten, Mr McCarty, får mig snabbt att slappna av genom att berömma min "Jimmy Hendrix"-prydda t-shirt och genast utmana mig på en duell i Guitar Hero under den efterföljande kvällsmottagningen.
Är man på Nerd-konferens finns det alltid tillgång till såväl Microsoft XBOX som Sony Playstation och Nintendo Wii både högt och lågt.

Jag placeras på en hög pall av typen barstol och utrustas med en mygga av en van studiokille innan det är klart för de första testfilmningarna, avsedda att testa om jag svarar på ett sätt som gynnar företaget jag gör reklamfilmen för...och redan vid tredje tagningen börjar vi hitta rytmen och plötsligt konverserar jag och Mr McCarty i denna intervjufilm som om vi aldrig gjort annat.

Alla fraser och punchlines sitter som en smäck och jag tillåter mig t.o.m. att improvisera likt en speedad Jim Carrey, till allas stora glädje..

Filmsessionen förlöper som i trans och när den efterföljande fotosessionen är till ända är alla i studion övertygade om att en stjärna är född, eller åtminstone är jag det.
Nu kan jag bara vänta på resultatet och tillbakalutad med segervisshet inför min nya karriär, välja mellan alla erbjudanden som kommer att hagla över mig.

Jag kan redan höra mina vänner berätta för sina vänner att de minsann kände Fredrik, innan han slog igenom på allvar och gjorde huvudrollen i nyinspelningen av Ben Hur...

När jag veckan efter konferensen åter promenerade in på kontoret för att inleda ännu en dags arbete gick min chef förbi och nynnade den gamla slagdängan Moviestar med Harpo, jag var åter i verkligheten, men fick i alla fall uppleva äventyret på andra sidan Atlanten, med allt vad en filminspelning i Hollywood-staden Los Angeles innebär....

En IT-konsults vardag (Förord)

Förord:

När jag under tidigt 80-tal för första gången kom i kontakt med förstadiet till den stundande IT-revolutionen, anade jag föga att det 35 år senare skulle vara hela min aktiva yrkeskarriär tills nu.

Efter att under de senaste dryga 20 åren varit mer eller mindre på resande fot, har jag verkligen fått chansen, inte bara att träffa intressanta människor men också att uppleva fantastiska ögonblick och i många fall livsförändrande händelser.

När jag nämnde min ständigt återkommande tanke om att dela med mig av några av dessa ögonblick och händelser, började ett allt tilltagande antal kollegor och vänner fråga om när det var dags....och nu har vi kommit dit, nu ska jag sakta men säkert publicera diverse berättelser och anekdoter från både mina uppdrag, kunder samt kollegor och vänner genom åren på vägarna och i luften.

En fråga som ständigt återkommer i mitt huvud är huruvida man kan nämna ovanstående vid sitt rätta namn och det enda vettiga jag kommit fram till är att använda fiktionella namn för alla, då de som omnämns säkerligen vet vilka de är i alla fall och förhoppningsvis kan läsa detta både med igenkänning och en glimt i ögat, för utan er skulle inte denna novellsamling bli verklighet.

Nog om detta, nu börjar vi resan genom mitt brokiga liv...utan någon som helst hänsynstagande till kronologisk ordning, allmänhetens förståelse eller andra normaliserande regler, det handlar ju trots allt om IT-branschen.

/Fredrik ( Det enda icke-fiktionella namnet i berättelsen)

Länk till: En IT-konsults vardag (Del 1)

A flat tire almost punctured my new career...

Efter några dagars "välförtjänt" ledighet, eller som man också säger, befinner mig "mellan två jobb" var det så dags att axla min nya roll som Technical Architect på det välrenommerade konsultbolaget Knowledge Factory.

Givetvis hade jag hunnit ladda om batterierna och förvarnat min kära sambo om att en leverans av konsulten Fredrik till tåget i Lindesberg med avgång 06.55 var en nödvändighet för en lyckad nystart av karriären. Till saken hör att min nya VD och jag skulle sammanstråla i Hallsberg för vidare färd mot Göteborg med x2000 08.36, där spännande kundmöten stod på agendan för dagen.

Vad är nu det värsta som skulle kunna hända i detta minutiöst planerade tågäventyr? Jo, en liten olycka i form av en punktering på vänster bak.

Organiserad och förberedd som jag är, fanns det givetvis tid för små eventualiteter likt denna men givetvis under förutsättningen att en liten höststädning av bilen inte inkluderar borttagande av domkraften från bagageutrymmet......NU är goda råd dyra!

Ingen domkraft längs riksväg 68, 10 minuter till avgång och -2,5 grader......En liten allt mer upprörd 6 (snart 7)-åring med tilltagande panik i baksätet och en sambo som säger att det är lugnt, det går fler tåg..

När rådet från min VD (nu på tåget jag ska hinna med i Hallsberg) lyder "-Ring en taxi", känner jag ett märkligt lugn infinna sig, likt en psykotisk massmördare inför sitt 8:e offer. Tror inte taxibolagen känner till den här delen av världen.....än mindre hinner fram i tid för mig och mina försök att hinna med mjölktåget från Lindesberg med destination Hallsberg.

Ett kort telefonsamtal till min gode vän Håkan (tack gode gud för hans existens) ger mig en funktionell domkraft inom 15 minuter och jag genomför ett däckbyte som Sebastian Vettel hade varit imponerad av innan jag åter styr kosan, med tilltagande uppgivenhet, mot Lindesberg och vilket tåg som helst som kan ta mig söderut.

Det är nu turen vänder och solen åter börjar skina på mig, när jag 07.25 springer upp på perrongen i Lindesberg kommer jag lagom till avfärd för nästa tåg mot Hallsberg.....med ankomsttid 08.35, givetvis under förutsättning att inga hinder dyker upp på vägen.

Denna nya upptäckt blåser nu åter in ny kraft i min kropp och jag inser att med maximalt flyt och om vi ankommer någon minut för tidigt till Hallsberg, samtidigt som x2000 inkommer några minuter sent, så är jag tillbaka till min plan A och friden är återställd.

Allt klaffar in i minsta detalj och jag hinner med tåget från Hallsberg, mycket tack vare en exceptionellt driftig konduktör på TiB-tåget till Hallsberg, ja de skippade faktiskt någon minut i tabellen för att hjälpa till i min vilda jakt.

Min slutsats av denna lilla annorlunda morgonhändelse är tillika ett av mina ständiga mantran som återigen visar sig stämma, för ni vet väl att:

Det finns inga hinder på en fri väg! Det finns inga problem, bara en värld full av möjligheter!

/F

Livet som Hårdrockskribent.....

Foto: Charlotta Raklitz

Med ett aldrig sinande behov av att skriva, har jag för tillfället lämnat bloggosfären till förmån för möjligheten att yttre mig lite om musik och konserter istället. Detta är givetvis något som ligger mig varmt om hjärtat och när möjligheten dök upp var jag inte sen att kasta mig över den.

Nu kan jag givetvis inte hålla mig borta från bloggandet speciellt länge eftersom det finns så mycket annat att avhandla och lämna sina högst personliga åsikter om.

Så hur ni än vill ha det kommer jag givetvis fortsätta att bomba er med mina betraktelser, galna eller inte. Under tiden kan ni ta chansen att förkovra er lite i sidan som ger en resumé av intressanta händelser i Örebro med omkrets...Örebrostad.se, där jag nu har publicerat 3 stycken artiklar so far.

Legends - Voices of Rock

Look out there - for Steve Lukather

Rush - En livsstil och ett liv

Jag återkommer snart med lite vanliga betraktelser, håll ut mina vänner

Rock on!

Lindesbergs kommunledning visar återigen prov på inkompetens och medborgarförakt

Med risk för att verka färgad i detta inlägg, kan jag återigen konstatera att visionerna om en levande landsbygd är obetydliga i relationen till att försäkra sig om att driften av diverse skrytbyggen inom Lindesbergs huvudort fungerar klanderfritt.

En nedläggning av den grundskola (Ramshyttan), som har högst måluppfyllnad inom kommunens skolväsen, skulle motsvara en besparing som räcker till ett kvartals drift av Lindesbergs Arena. Givetvis visar detta vilka prioriteringar som görs inom kommunen och tyvärr är barnen som vanligt de som får sitta i kläm.

Jag inser givetvis att varje kommun måste få samman sin budget och speciellt inför stundande valår, då visad beslutsamhet troligen leder till förnyat förtroende och ännu en möjlighet att försöka lära sig ta vettiga beslut under ytterligare en mandatperiod, men ibland måste man bry sig om de små och framtida medborgarna i kommunen, de är ju trots allt kommunens framtid.

Inser just att föregående mening kan vara lite för lång för att kommunstyrelsen ska förstå innebörden, men det finns säkert någon glesbygdsbo som kan dela upp den i mer lättläst form.

Kommunens utredning/revision "KRUT" (Kvalitets och Resursutredning), visar att Ramshyttans skola har en måluppfyllelse om 96% samt är en av 2 skolor i kommunen som påvisar ett ökande elevantal, om än med små siffror.

Jag har sedan tidigare sett mina 3 äldre barn genomgå sina första skolår i Ramshyttans skola och de minns alla med glädje den trygghet och gemenskap som alltid fanns där. Den närhet och omtanke som alltid visades mellan såväl elever som personal är säkerligen signifikativ för mindre byskolor, där stressen och hetsen inte genomsyrar tillvaron utan lugn och ro ger harmoniska ungdomar som har alla förutsättningar att lyckas senare i livet.

Den möjligheten vill jag ge min snart sjuåriga dotter med, förstör inte den chansen i er besparingsiver, sänk inomhustemperaturen i Lindesbergs Arena med ett par grader istället.

Källor som ligger till grund för det "beslut" som Lindesbergs kommunstyrelse ska fatta i sitt nybyggda konferensrum för att säkra ännu en mandatperiod med nedskärningar för medborgarna, överallt utom i centralorten:

http://lindesberg.se/download/18.1e49087c13cb0c4d02cccf3/1369134347301/Au+130514.pdf

http://lindesberg.se/download/18.1e49087c13cb0c4d02cd201/1369285881075/BUN+130530.pdf

Ont "KRUT" förgås inte så lätt...

Fredrik

Jag, ett offer för Legos utveckling?

Jag minns med glädje när jag som barn fick möjligheten att besöka någon av dessa sagotempel som leksaksaffärerna innebar för en liten brådmogen 6-åring från landet. Detta var givetvis långt innan det fanns något som ens liknade internet, än mindre tanken att ta med leksaksaffären hem (av typen Lekmer.se m.m).

Mina föräldrar som redan då var fullt upptagna med att jaga min helvilde lillebror, gav mig givetvis fria tyglar att strosa omkring bland alla dessa skatter, jag var ju lugn och beskedlig (låt nu inte detta lura er att jag på något sätt skulle ha varit timid som barn, det var trots allt jag som motiverat lillebror att genomföra många av sina "hyss").

Det som ofta slog mig var mina föräldrars ovilja och motstånd till att köpa Lego, hur kunde de inte förstå att min bana som ingenjör låg framför mig och att de nu med stor sannolikhet förstörde den, min far var ju trots allt just ingenjör?

Först när jag själv skaffat barn, kom jag sakteliga till insikt, kring detta och varför de hellre köpte mjuka leksaker eller åtminstone leksaker som var stora och skrymmande, orsaken var givetvis Lego-smärtan.

När min första kull av barn (med risk för att få det att låta som uppfödning), fick sina första legokartonger, var det fortfarande relativt basalt lego, alla bitar färgglada men ändå mestadels rektangulära bitar. Dessa rektangulära, kubistiska legobitar ger som säkert mången småbarnsföräldrar förstår upphov till en viss variant av Lego-smärtan.

Föreställ er, känn in och minns följande situation:

Mysig kväll med gäster och god mat, småttingarna somnar framför Bolibompa och mörkret faller så sakteliga.

-Älskling, kan du bära upp barnen?
-Självklart.

Med den lokalkännedom jag har i mitt eget hus, behöver jag inga lampor för detta, utan släpar målmedvetet en efter en av mina ledlösa barn uppför trapporna och in i deras mörka rum, givetvis knäpptyst för att inte störa deras fridfulla sömn, det är då det händer.

Med en explosiv hastighet fortplantar sig smärtan från fotvalvet upp genom kroppen och är precis på väg ut genom munnen i form av ett primalvrål, när man minns den sött sovande "avkomman" i famnen, som sedan länge seglar fram på drömmarnas hav.

- Gmmmpgfff, är den enda jag släpper över läpparna medan min andra fot desperat letar efter en golvyta där avlastning erbjuds. Det är först nu man hittar nästa bit och med stor sannolikhet väcker sin svårsövde son/dotter, vilket ofta fungerar som en bra avslutning på middagen, då gästerna finner ett visst obehag i att umgås med någon som förflyttar sig som en säl genom salongerna.

Den andra typen av Lego-smärta skiljer sig från den förstnämnda mestadels baserat på sin mer intensiva och kortvariga natur:


-Älskling, kan du bära upp barnen?
-Självklart.

Vis av erfarenhet från mina lite äldre barn använder vi nu nattlampor i barnens rum tills de sover, vilket bidrar till att de rektangulära legobitarna nu kan synas åtminstone till konturen, vilket är fullt tillräckligt om man liksom jag har falkögon (brukar visst kallas så när man blir äldre). Med stor vana lotsar jag mig nu fram i barnkammaren, skickligt undvikandes alla klassiska legobitar, lätt funna i skenet av nattlampan.

Det är nu den nya typen av Lego-smärta uppenbarar sig, den orsakad av vassa små spjutliknande bitar som med lätthet både penetrerar såväl strumpa som hud. Nu hjälper inte längre viktfördelning till andra foten, utan med ett försiktigt stön sjunker jag sakta ner på knä med ögon stint stirrande på en nybruten förpackning märkt Lego Friends, nästa generation av Lego har nu hittat min fot.

Jag bär nu mer alltid loafers inomhus och lägger alltid mina klarvakna barn i fullt dagsljus, ty på kartongen står det 6-12 år och så många år med intensiv smärta överlever inte mina snart 45-åriga fotvalv.....

I sommar är det Payback-time, då åker vi till Legoland!!!

/Fredrik

Tack för lånet av bilderna till allas våran Lekmer.se 

En svart kaffe tack....

Oavsett var jag befinner mig i Sverige eller i andra länder, finns en sak som förenar oss alla, kaffe. När du träffar en ny kund eller för den delen bara besöker någon främling helt flyktigt, ligger det alltid en spänning och obekväm känsla i luften, tills det att isen bryts och de magiska orden uttalas:

- Vill du ha en kopp kaffe?

Det är nu skyddsmurarna för ett ögonblick rasar ner och vi hittar den gemensamhet vi desperat sökt efter under handskaknings-processen (då vi redan förträngt namnet på personen i väntan på den avgörande frågan). Det är nu vi tillsammans kan sträva mot det gemensamma målet, att besiktiga kaffeutrustningen på företaget. För många kundmottagare är det här en smärtsam och ibland tung process om besökaren (jag) skulle tacka nej till isbrytarkoppen, liksom det är för mig som besökare om mottagaren är renlevnads-människa och glömmer frågan.

Hela vandringen till kaffemaskinen är nu ett triumftåg för oss båda, då isen är bruten och vi helt plötsligt finner oss involverade i samtal om allt från familj till fritidsintressen och barn, till vi plötsligt närmar oss kaffemaskinen, då stiger spänningarna igen. Kommer maskinen att kunna erbjuda det som önskas, är den tillräckligt avancerad, blir kaffet tillräckligt starkt, hur många alternativa drycker erbjuds i den? Jag kan nu se på min mottagare om han förbereder ett försvarstal eller ett stolt tal om alla de fantastiska optioner de har som lyckliga medarbetare på just detta företag.

Om maskinen nu visar sig vara jämförbar med BMW M5 eller en Skoda Octavia spelar ingen roll, min erfarenhet av dessa maskiner har lärt mig både att uttrycka jublande beundran såväl som djup sympati och förståelse inför utsagor som: Vi har en ny maskin på väg eller Super de Lux versionen av den här som vi i vanliga fall använder är tillfälligt utlånad till NASA för att de ska lära sig avancerad programmering inför nästa rymdresa.

I slutänden kommer jag ändå att välja en stor kopp extra starkt svart kaffe, men spelet måste få fortsätta en stund till, vi bygger en kundrelation fram tills koppen sätts mot läpparna.

Del två av min analys är ofta att försöka räkna ut vad min mottagare kommer att välja i maskinen, för att på så vis kunna bygga ett ytterligare stabilt fundament till vår relationsbro, något som oftast är väldigt enkelt i Sverige och då speciellt utanför storstadsregionerna. I storstadsregionerna vill man helst dricka helt vanligt svart "Bonnakaffe", men det får inte heta svart kaffe, det måste ha något halv-italienskt namn typ "Macchiato", "Capuccino", "Espresso" eller liknande. Givetvis har jag slängt mig till med ett snyggare namn på svart kaffe med "Cafe Americano", vilket tydligen är Espresso med lite mer vatten i det hela....eller helt vanligt kaffe som jag skulle uttrycka det.

Det är först om personen i fråga väljer te, gärna smaksatt som vi står inför ett problem, annars brukar vi kunna bibehålla den fina atmosfären under resten av vårt möte och i slutänden låta kaffet förena oss i en av koffein upprymd värld där inga problem är stora nog för att inte kunna lösas.

Den enda situationen jag hittills inte kunnat bemästra var vid ett tillfälle i södra Tyskland, då jag erbjöds att slå i Nescafe-pulver i en plastmugg med varmt kranvatten, där gick gränsen för mig och jag blev under den veckan en mineralvattendrickare av stora mått, utan en relation annat än extremt yrkesmässig med min kund.

Njut av ditt kaffe, men gör det gärna tillsammans med en ny eller gammal vän

Javamannen

Global uppvärmning, pyttsan...

När påsken knackar på dörren, brukar även våren vara på väg för att tina upp oss frusna nordbor och förbereda oss för alla de aktiviteter som trädgårdar och hus erbjuder där ute. Givetvis är inte 2013 något undantag från den regeln, även om kung Bore anser sig ha rätten att hålla oss på halster så länge som möjligt, med köldchock efter köldchock under mars månad.

Jag läste nyligen i en av våra faktaspäckade tabloider online, tror närmare bestämt det var i Aftonbladet, att forskarna nu är överens om att den globala uppvärmningen kan leda till såväl höjda som sänkta medeltemperaturer i framtiden.....börjar tro att jag har en framtid som forskare inom det området, det mesta verkar ju gå hem i deras värld och man kan komma undan med vilka amsagor som helst.

Nu följer min amsaga:

Lastbilarna som fraktar kranvatten från olika delar av Europa till andra delar av Europa bidrar till att vägarna blir slitna samtidigt som de släpper ut massor med avgaser utan påtaglig rening. Detta leder till att vi vanliga trafikanter får åka på dåliga vägar med igensatta luftfilter, vilket gör oss förbannade. Dessa negativa vibrationer sprider en aura kring oss som påverkar våra och andras husdjur till att bli oroliga och stressade.

De uppstressade husdjuren har en allt annat än lugnande effekt på sina hussar och mattar, vilket givetvis leder till att de dagligen sitter av sina 8 timmar på jobbet med undertryckta aggressioner av vilka deras kollegor får sig en skopa (även de utan husdjur).

Nu är alla smått förbannade i största allmänhet utan att egentligen veta varför och det är här den globala uppvärmningen kommer in i bilden. Tidningarna försöker sätta en etikett på, eller åtminstone ge oss en vettig anledning att vara irriterade och när vi inte längre förfäras av "Naken-Janne" och "BigBrother-Linda", behöver vi lite tuffare paket, i det här fallet, den globala uppvärmingen och jordens nära förestående undergång.

Jag tror personligen att naturen kommer hantera detta på det sätt den finner lämpligt, vi såg ju hur det gick för de kaxiga dinosaurerna när Moder Jord fick nog, där fanns det säkert både en "Naken-Stegosaurus" och en "BigBrother-Tyrannosarus". När vi ställt till med tillräckligt mycket otyg, kommer en re-boot och man börjar om på ny kula. Den gången kommer det inte att finnas mineralvatten på plastflaska att köpa och ingen kommer längre att vara irriterad över slitna vägar, kanske t.o.m. dinosaurerna får en ny chans.

Misströsta dock inte käre Nordbo, ty den är ganska normalt att det kommer en och annan köldknäpp även i mars, vi har säkert flera år på oss att dricka flaskvatten och vara allmänt bittra utan anledning.


Over and Out

Worshipful and well beloved Valentine...

Texten i rubriken sägs vara den äldsta dokumenterade "Alla Hjärtans dag"-hälsningen och dateras till 1477. Sankt Valentinus dagen härstammar givetvis från den katolska kyrkan, liksom många andra märkliga tilldragelser och sägs härröra från en fängslad man som återgav sin fångvaktares dotters syn, så en koppling till de galna amerikanerna med sina överentusiatiska firanden är uteslutet även om de vill påstå annat.

Själva kärleksportionen kopplat till den 14 februari baseras med stor sannolikhet på att det runt mitten av februari är en tid då många fågelarter börjar söka efter en partner att sätta bo med (detta förklarar uttrycket "Panelhöna"), något som givetvis Dronten missade fullständigt och se hur det gick för hen.

Om du nu råkar vara singel, så kan fjäderskrud vara en beklädnad som för dig närmare en relation under året, dock kan det också sända signaler till personer som helst bör undvika att sätta bo, samt bidra till en ny pandemi baserad på fågelinfluensan.

I år infaller Alla Hjärtans dag under samma vecka som Blåmåndagen, Fastlagstisdagen och Askonsdagen vilket får oss alla i en riktig karnevalstämning. Traditionerna från dessa dagarna går till stor del också att koppla till katolska kyrkan även om Blåmåndagen sägs härstamma från den tid man i södra Tyskland klädde sina kyrkor i blåa tyger inför den stora fastlagsfesten.

I Bohuslän döpte man denna dag till Svartmåndagen istället, vilket kan vara ett påfund av dåtida Sotarförbundet, då man påstås skola sota sin skorsten inför våren just denna dagen. Denna Svartmåndag kan snyggt länkas ihop med Askonsdagen, då man enligt katolsk tradition kastar aska på de botgörare som dessutom tvingas rita ett sotkors i pannan och därefter inte får besöka kyrkan förrän på Skärtorsdagen (vilket förövrigt är den inofficiella Finska Nationaldagen). Jag kan ha vissa problem med att förstå straffet i detta, men om ni undrar kan ni fråga King Diamond, som har just ett sådant kors, om än upp-och-ner-vänt i pannan.

Fastlagstisdagen, Fettisdagen eller Mardi Gras som fransoserna kallar den hette förr även Vita tisdagen, vilket vi nu hedrar genom att lägga grädde och mandelmassa i semlorna. Detta är dock mest en svenskfinsk tradition då såväl norrmän som danskar föredrar att fylla sina "Fastelavnsboller" med sylt och ibland även med vaniljkräm.

På 1600-talet använda man den här dagen till att ge sina familjemedlemmar och nära en riktig omgång med riskärven, vilket kan te sig som en tradition enbart Hans Scheike håller kvar vid, men med en viss långsökt slutledningsförmåga och säregen vilja att koppla samman traditioner, hävdar jag med bestämdhet att det är från dessa händelser engelskans "Whipped Cream" härstammar.

Med detta bidrag till historien kring fastans inledning och avslöjanden kring uttrycks härkomst, önskar jag er alla en behaglig fasta och en kärleksfull Alla Hjärtans torsdag.

Fredrik "Quinquagesima" Pålerud

Vad är det vi äter?

Dagligen kommer nya avslöjanden om mystiskt innehåll i vår mat. Det är med skräckblandad förtjusning jag nu blir varse om att det kanske finns spår av inte bara häst utan även möjligtvis Rumänska åsnor i mina kötträtter. Var ska detta sluta?

Jag har länge misstänkt att något var fel, när jag har känt ett allt mer tilltagande behov av att dra kärror av olika typer, inte bara bakom bilen, utan även för hand när tillfälle bjuds. Vid allt fler tillfällen har jag kommit på mig själv med att vilja dra kundvagnen bakom mig, framför allt när jag passerar charken.

Då jag under senare tiden även börjat purra en del när jag ser en fontän, stärker det bara mina misstankar om att kycklingfilén från Kronfågel egentligen är stadsduva, vilket säkerligen kommer släppas som en bomb i media inom kort.

Mina funderingar gällande detta skrämmande falskskyltande kring innehållet i vår mat är framförallt:

1. Är åsneköttet giftig, eller ger det bara ett ökat karotenbehov och potentiellt gulnad hy?

2. Smakar duvan lika bra som en i bur uppväxt övermedicinerad broilerkyckling?

3. Är det lika mycket vatten i Duvfileérna som i Kycklingfiléerna?

4. Kommer ICA:s och COOP:s egna mjölk från kor eller är det något annat djur som ligger bakom drycken?

5. Är det tryggare att köpa produkter från Felix än från Findus?

När ICA nu också drar tillbaka ostar som inte går att hyvla och kött (Kotletter) som är märkt med 2011 istället för 2013, inser jag att det är tillbaka till naturen som gäller för mig.

Här ska ystas ost och styckas kött för hand från och med nu, ska bara upprätta en distributionskanal direkt mot Rumänien eller något annat land med höga etiska krav kring djurhållning och transporter av detsamma.

Kan man äta minkar förresten?

/Fredrik

  

Tusen och en natt....Hezār-o yek šab

När vi vandrar runt i vår vardag är vi långt från den mystiska sagovärld som målades upp för oss som barn, när våra föräldrar tog oss med på en resa till "Ali-Baba och de fyrtio rövarna", "Sinbad Sjöfararen", Aladdin och inte minst "Anden i flaskan",  som fick fantasin kring de tre önskningarna att flyga iväg på en magisk flygande matta. Allt var så spännande när man var liten och inte visste bättre.....eller?

När jag som avslutning på min vardag, sittandes i bilen mellan Norrtälje och hem, får en "liten" inköpslista skickad till mig, anar jag föga att min barndoms sagor snart kommer tillbaka, om än för ett kort mystiskt ögonblick. Som den vanemänniska jag nu är, faller mitt val av inköpsställe på Coop Forum i Västerås. Jag vill inte leta efter varorna på listan, det orkar jag inte så här dags på kvällen, så lokalkännedomen tar mig till samma butik igen.

Inköpslistan innehåller inga stora överraskningar, sånär som på tre artiklar som jag inser kommer vålla mig lite tidspillan och vånda, lampolja, lacknafta och tändblock till vedpannan. Var kan de artiklarna finnas i denna till ytan väl tilltagna komboaffär?

Det är nu, mitt i vardagsbestyren jag plötsligt återvänder till barndomens mystiska sagovärld. Det är lugnt i butiken och jag irrar mig sakteliga mot byggavdelningen, där jag tror mig kunna hitta de tre artiklarna som inte innehåller födoämnen. När jag svänger in i en gång och råkar stryka mig mot en glödlampshylla står han plötsligt där, en liten glasögonprydd man i Coop-uniform, han ler mot mig och undrar om jag önskar hjälp med någonting.

Min första reaktion är givetvis att se mig om efter dolda kameror eller vårdare som tappat bort någon patient. Det är 2013, butikspersonal i Sverige ska inte vara serviceinriktad och hjälpsam, de ska med uppbringande av sin sista kraft lägga ifrån sig mobilen och undra varför man stör dem på jobbet. När jag blåst faran över, han ler ganska vänligt, försöker jag trevande med.....jag letar efter lampolja...min första önskan.

Följ mig, den här vägen, svarar den lilla mannen blixtsnabbt och pinnar iväg mellan hyllorna. Innan jag vet ordet av har alla mina tre önskningar gått i uppfyllelse och den lille mystiske mannen i den brandgula uniformen är försvunnen igen. Jag hann knappt tacka honom, men jag inser under den resterande bilfärden hem till tryggheten i Bergslagen att magin från sagovärlden är närmare än du tror om du bara tror.

God natt alla barn!

Sinbad

Nu är det jul igen....skynda att fynda..

Många brukar hävda att tiden från mitten av november fram till julhelgen i december är den värsta tiden på året, bara massa stress och jäkt för att tillfredsställa behoven hos såväl barn som släktingar och inte minst våra kära detaljvaruhandlare.

Personligen inträder jag i en liten glaskula av lugn i mitten av november och börjar likt det barn jag en gång var se fram emot helgerna och att se svettiga julklappsjägare göra "Tabberas" på den ena skitprylen efter den andra, i sin vilda jakt för att behaga sina profithungriga avkommor. Det senare är antagligen bara en böjelse man kan tillåta sig när ens egna barn blivit tillräckligt stora för att inte vilja ha skiten, utan bara reda kontanter eller upplevelser.

Givetvis får jag en mindre känga av stressen när sladdisen på 6 år inträder i de olika stadierna av likblekhet som drabbar barn med start när första pyntet dyker upp i skyltfönstren sent i juli, men jag tror hon är ovanligt avspänd och inte alls snorig och äcklig som alla andra barn i juletid ( det ska givetvis uppfattas som ett skämt om ni inte har snoriga och äckliga barn).

I takt med att likblekheten ökar hos barnen, ökar också för enda gången på året vår möjlighet som föräldrar att styra barnen, vid vissa tillfällen skulle man till och med tro att man lyckats med sina tappra försök att uppfostra dem, när de efter uttrycket "tomten ser dig" med enorm tjänstvillighet kastar sig över det ena hushållsrelaterade uppdraget efter det andra.

I mitt stilla sinne kan jag se en multiplicering av julen som ett sätt att skapa fred på jorden och harmoni i småbarnsförälder-världen, men så grymma kan vi väl inte vara mot de små liven, eller? Nej, antagligen inte. Jag har kallats curlingförälder vid ett flertal tillfällen trots att varken jag eller mina barn spelat eller spelar curling, det måste bero på att jag en gång vid ett besök i Ottawa blev guidad genom en curlinghall, så jag kan givetvis inte iscensätta en så diabolisk plan mot de små ömtåliga para......förlåt liven.

Nej, jag bidar min tid i lugn och stillhet fram till jul, ty det är ju en glädjens högtid och man blir ju inte lycklig av att stressa och naturligtvis försöker jag hjälpa mina medmänniskor under julmånaden att ta det lugnare också, genom att alltid ställa mig till vänster i rulltrappan, sänka hastigheten på vägarna utan att använda vägrenen, föra långa och trevliga samtal med alla i köerna och med expediterna, utan att handla.

Vad gör man inte för att skänka lite julefrid till omvärlden.....simma lugnt, så blir det fina snöänglar.

Fredrik med röda mulen

Historien kan göra ont....

Jag och mina söner tillbringade en underbar helg i den fantastiskt vackra och intressanta staden München, från vilken jag har många härliga minnen. Helgen skapade många nya minnen som kommer att bestå för evigt, liksom mina söner redan upplyst mig om (tack jag älskar er med).

Till trots av en härlig inramning med besök på såväl Oktoberfest Museum såväl som BMW Welt, kommer ingen av oss glömma en 3 timmar lång vandring genom det gamla koncentrationslägret Dachau, 15 minuter utanför München.

Vad kan driva en människa att utsätta en annan människa för de grymheter som redovisas med bevis redan vid porten där "Arbeit Macht Frei" berättar för dig att vägen till frihet är endast ett arbete så hårt att få någonsin kommer att passera den porten åt andra hållet.

Jag kan inte förstå hur ett förakt kan bli så stort att du är beredd att inte bara förtala en annan människa utan också ta ifrån dem deras livskraft steg för steg tills ingenting längre finns kvar och de är redo att låta sina medmänniskor dö för att se en ny dag gry. Den typen av grymhet som man lyckades få ett folk, eller delar av ett folk att stödja, måste aldrig upprepas igen, aldrig igen.

Det finns inget försvar och det går aldrig att förneka, det handlar om ren ondska. Ta med era ungdomar till dessa platser innan de rakar av sig håret och börjar skrika "Sieg Heil", det finns fortfarande en möjlighet att vi slipper se detta igen.

Ett stort tack till våra tyska värdar som ser det som sin plikt att berätta historien för omvärlden.

By The Way, Jimmy Åkesson, du kanske skulle skicka din egen lilla SD Schutzstaffel på träningsläger till Dachau, nu när de har tagit TimeOut från demokratin!!!

Auf Wiedersehen.

Morgonstund har bismak i mun

Med risk för att skriva ett av världshistoriens kortaste blogginlägg, fattar jag nu kaffekoppen med högerhanden samtidigt som jag låter vänsterhanden dansa fritt över tangentbordet. Men vad f-n!
Inte ens den heligaste av alla drycker, kaffet, undgår numera piffiga smaksättningslösningar alá Chica 08-cafeér.

När jag med sedvanlig målmedvetenhet , som hos den luttrade morgonmänniska jag nu är, styr kosan mot den numera likt en katt fräsande kaffebryggaren (notis: den sjunger definitivt på sista versen), ovetande om den stundande smaksensationen, anar jag föga att nu har nyhetens behag slutligen nått oss skogsmullar med, nu är det slut på "nära naturen livet".

Redan vid första sippen, som normalt fungerar som en uppiggande elchock för en halvsovande 44-åring, inser jag att något är fel, mycket fel. Vad är det för unken bismak på Arvid Nordquist Classic-kaffet? En liten sipp till får mig att börja fundera på om det är avkalkning som pågår eller om någon förväxlat kaffebryggaren med juicepressen....nej den är ju röd och kaffebryggaren svart, inte ens jag skulle kunna missa en sådan sak, eller?

Vid tredje klunken har jag nu inträtt ett tillstånd av fullständig oförfinad vakenhet (höll på att skriva nakenhet, men det vore att leda inlägget till fel nivå) och mina tinningar börjar bulta på det bekanta koffein i blodomloppet-sättet, så det måste i alla fall finnas spår av kaffe i det jag just dricker.

Upp åker skafferidörren, liksom locket på kaffeburken och mitt helspända luktsinne meddelar hjärnan, att visst är det kaffe i burken.
-Vad trodde du pucko, triumferar luktsinnet? Det står ju kaffe på burken, men kolla på påsen bakom burken istället.

Bakom kaffeburken döljer sig en liten påse med s.k finkaffe, smaksatt med Apelsin och Choklad. En fjärde klunk av den mystiska drycken bekräftar nu texten på den lilla "chica" påsen. Hur lågt kan en kaffedrickande nation sjunka? Gottiskaffe!!

I morgon är det jag som plockar fram kokkaffe-pannan och märker den med "Enbart riktigt jävla kaffe". Nu är det krig mot dekadensen och förfallet inom koffeinist-Sverige, nu ska här tillredas gammalt hederligt kaffe som får stå och dra på låg värme halva dagen för smakrikhet och styrka.

Härligt, nu kan jag dricka mitt riktiga kaffe samtidigt som jag avnjuter den nyskalade apelsinen och liten, liten bit av den 70%-iga chokladen, inga nymodigheter här inte, kaffe ska vara kaffe.....

Bränd turist skyr solen, på Malta

Fredag/Lördag 2012-07-06/2012-07-07

2 dagar med paradisvärme och total service från morgon till kväll, vad mer kan man kräva som besökare på den här lilla ön, med endast 400.000 invånare. Svaret är inget, men det hade du säkert redan räknat ut. Som trogen den svenska traditionen måste man smeta in sig med en solskyddsfaktor som inte ens är i närheten av den man egentligen borde ha (man vill väl komma hem och vara brunast av alla). Givetvis kommer det att sätta sina spår, även om man "har så lätt att bli brun" kommer man att vara röd som en nykokt kräfta efter 2 dagar i 38 +. Dags för en liten Paus i solandet.....



Söndag 2012-07-08......Valetta.

 För er som känner historien om Malta kanske detta är ren upprepning, men för er andra, sug åt er och lär om denna lilla f.d huvudstad som spelat en stor roll i Europas historia, i alla fall om man ska tro Malteserna.
Johanniter-riddarna från hela Europa hamnade här (blev förvisade hit), därav Malteserkorset....jada, jada. Ottomanerna misslyckades med sin invasion pga tidigare nämnda riddares list, det räddade Europa....jada, jada. Napoleon tog ön, men klarade sig bara i 7 dagar pga ståndaktiga Malteser (notering: första spåret av Viagra)..jada, jada och vips hade man varit både fransk samt engelsk koloni och sedemera självständig med bibehållen vänstertrafik. Skulle antagligen bli korsfäst i Valetta efter den sammanfattningen, men en fantastiskt vacker stad är det och väl värd ett besök. Vi valde att besöka historieföreläsningen och det arkeologiska museet, Rock on! Varmt som f-n här i början av Juli.....bra att känna till.

Måndag 2012-07-09

Tillbaka på beachen och därefter vid Poolen, med tillhörande dansshow, där vi lite såsiga turister förväntas hänga med en jazzdansös i gymnastiska moment. För att lyfta detta till en ny nivå, ska vi utföra dem i vatten medan hon står på land. Jag som gammal Swingdansare har givetvis inga problem med själva dansen, utan har mer problem med att ha en 5-åring ståendes på mina lår i vattnet, styrandes hennes rörelser till en energisk sydeuropeisk discolåt..Lite överdos på energi i jämförelse med alla tonårswannabe-tanter och farbröder man hänger med i hårdrockskretsarna nu för tiden :-).

Min solbränna har nu hittat nya nivåer och nyanser. Jag känner mig lite stolt när jag inser att det finns så många nyanser av röd och att min hud gladeligen presenterar dem alla.

Resten av min tur till den 5-poängare av semesterorter kommer att hanteras i ett senare inlägg......

Skulle vilja se Johnny Knoxsville och övriga Jackass-killar smörja in sig med Hawaiian "Jävla" Tropic och tillbringa en vecka på beachen på Malta.....burn!

Russell

Ett bombhot inledde min semester.....

 Torsdagen den 5:e Juli 2012:

Så var det så äntligen dags för lite semester för herr Pålerud, lång och trogen tjänst hos såväl SAS som Radisson hade skramlat ihop tillräckligt mycket poäng för att finansiera en veckotripp till Medelhavet innan takrenoveringen upptar all "ledig" tid.

Vi lyckades till slut enas om att Malta, var nog ett trevligt semestermål, av den enkla anledningen att ingen verkar ha varit där. Klarar inte av att besöka turistorter där varje meny finns på såväl engelska som tyska och svenska, nej det ska minsann vara så "Native" som möjligt.

Jag kan givetvis villigt erkänna att Radisson Golden Sands Resort and Spa inte är så j-vla "Native", men det är i alla fall inte direkt överfullt av svenskar och det räcker som "GO" för mig. Tyvärr finns det begränsat med flighter till Malta, bara torsdagar och söndagar, dessutom vid okristliga tider som i mitt fall torsdag morgon 06:00, men vad gör man inte för att få chansen att göra slut på alla Hawaiian Tropic man samlat på sig genom åren.

En ganska enkel resa från Arlanda inleddes på ett sätt som jag trots alla mina flygningar aldrig varit med om, ett bombhot mot mitt flyg, sanna mina ord, ett bombhot. En kraftigt överförfriskad man blev stoppad i gaten från att resa till Malta och häver då ur sig att han har lämnat en bomb på planet. Följden av detta blir inte bara 2 timmars försening och ett annat plan från ny gate, utan dessutom sjukvårdare som får hantera passagerare med andnöd och panik.

I mitt fall innebar det att vi kunde smita upp i Loungen och käka lite frukost innan det var dags för avfärd, dessutom kom vi fram till Malta vid en bättre tidpunkt gällande incheckning på hotellet, därmed inte sagt att det var en trevlig upplevelse. En galenpanna lyckades i alla fall förstöra semestern för 3-4 passagerare som valde att inte boarda den nya flighten till Malta 08:00 pga oro orsakat av tidigare nämnd "idiot".

Personalen på flyget var helt underbar och stöttade alla, samt givetvis bjöd på både mat och förfriskningar för att få alla att må bra, en eloge till såväl kabinpersonalen som kapten som höll alla informerade fortlöpande under dramat som inledde min semester.

Väl på plats i Malta slogs jag av den fantastiska standarden på flygplatsen, liten men otroligt fräsch och välorganiserad....och för er som inte fick köpa taxfree på Arlanda, misströsta inte, det finns en shop vid Bagage Claim med riktigt bra priser på livets nödtorft.

På Malta har man ett Taxisystem framtaget för att undvika ruffel och båg, alla som åkt taxi från Arlanda förstår vad jag pratar om. Vid en kassa köper man en taxibiljett till Fastpris och blir tilldelad en bil som kör en till rätt adress utan frågor (lämna några € i dricks, ett tips från coachen). Ta chansen att fråga om Malta under taxiresan, chauffören berättar gärna om Malta och dess historia.

På grund av eller tack vare min väl utvecklade relation med Radisson, väntade givetvis en uppgradering till en svit på oss när vi kom fram till hotellet, bara att tacka och bocka, vad mer kan man begära vid ankomsten till detta Paradiskomplex, ja givetvis möttes vi av trevlig leende personal som faktiskt verkar vara genuint trevliga, utan baktankar (som i USA).

Hotellet i sig behöver minst ett blogginlägg, för det överträffar allt jag hittills har upplevt av service och valmöjligheter, ordet fantastiskt och ordet paradis kommer antagligen dyka upp regelbundet i min reserapporteringsblogg som kommer att uppdateras fortlöpande under min vecka här i "Paradiset".

På återhörande, nu väntar after-sun-lotion sessionen på mina grillade lekamen.

/Fredrik 

Lång nyhetstorka följt av en Award

Normalt sett brukar man erhålla utmärkelser för prestationer eller lång och trogen tjänst, men i mitt fall ser jag den senaste blogg-awarden som en uppmaning från min sambo att skriva några väl valda ord i min döende blogg....

Med en sällan upplevd frenesi kastar jag mig därför över tangentbordet, letar upp mitt blogger-lösenord och skrider till handling likt en lustgaspåverkad narkosläkare. Känslan av saknad i bloggandet och allt jag kunde ha skrivit om under tiden jag varit i den riktiga världen utanför blogspot är som bortblåst och återigen känner jag mig som en frilansskribent som just fått tidernas scoop att rapportera från.

Tidernas Scoop kunde vara ett ganska intressant blogginlägg, men tyvärr utför jag det mesta inom mitt arbete under NDA från mina kunder och partners. Tack och lov upphör de när jag drar mig tillbaka och då ska ni få höra på ett och annat som kommer skaka bloggvärlden, eller åtminstone min bloggsida....

Awarden var det ja, låt mig se....först och främst, tack kära Javabönan för utmärkelsen (baahhh!, vem kan hon vara?) och nu svaret på de fem frågorna alla i bloggvärlden alltid viljat ställa till mig, men inte vågat (med ärliga svar).

1. Varför började du blogga?

Har alltid varit barnslig förtjust i att skriva och försöka uttrycka mig med ord. Alla har rätt att ventilera sina åsikter och eftersom jag tillhör grupperingen alla, skriver jag....

2. Vilka bloggar följer du?

Jag är ingen hängiven bloggföljare, men försöker i alla fall att hålla koll på mina nära och käras bloggar, samt givetvis mina vänners roliga och ofta mycket lärorika bloggar..redan nu inser jag svårigheten i att nominera 5 bloggar till den här awarden, inte för att det inte finns bra bloggar jag följer, men de har redan fått den här awarden av Maria....blir en utmaning....

3. Favoritfärg?

Har ingen uttalad favoritfärg, men nog är röd tilltalande eftersom jag inte kan välja nyanser. Om det var möjligt skulle svaret givetvis vara svart...

4. Favoritfilm?

Som inbiten filmälskare riskerar den här typen av frågor att orsaka inte bara en, utan säkerligen ett antal sömnlösa nätter och därtill efterföljande mental frånvaro när den interna filmlistan vevas fram och tillbaka. Jag försöker med risk att för ångra mig och därmed åsamka mig själv ett långdraget lidande pressa fram ett svar som åtminstone skulle kunna klassas som en riktig toprulle, nämligen "Ocra - The Killer Whale". En gedigen naturfilm om en späckhuggare som urskiljningslöst härjar runt på badorter likt ett bakfullt "Bratt" i Båstad. Alternativt skulle jag kanske välja, "The Fisher King"......

5. Vilket land/länder drömmer du om att besöka, varför?

Jag kan inte påstå att jag drömmer om att besöka något land jag inte redan besökt, men om jag måste välja skulle jag nog styra kosan mot Malta, ett spännande och lite annorlunda resmål med massor av intressant historia...

Fem bloggar jag ska nominera till denna Award....hmmm...och låt mig försöka.

1. Lillasyster Jossan, såklart

2. Min kollega Jimmy

3. Den alltid glada bloggvännen till min sambo SanniBus

4. Pilgården, med den trevliga gårdsbutiken

5. Den alltid trevliga kommentarskrivaren Jenny på Kråkered

Om ni nu läser detta och hittar er egen blogg har ni inte bara fått en award utan även haft den energi som krävs för att läsa hela vägen från a till ö, imponerande...

Ha en fröjdefull dag!!!!


Fredrik

Semester....eller bara oavlönat arbete?

Nu ska jag bli svensk på heltid i fem långa veckor. Efter att ha tillbringat majoriteten av min arbetsdagar i Köpenhamn sedan årsskiftet väntar nu svensk sommar och hundra procent familjeliv. Det känns nästan lite spännande att återigen kunna frottera sig med Bergslagsbor och inrikta sig på problem och skrönor som inte är kopplade till globala it-konsolideringar, men samtidigt kommer jag sakna alla de skratt som jag och mina danska kollegor lockat varandra till när pressen varit som störst under våren.

Själva definitionen för semester i svenska ögon är grillkvällar, rosévin och sönderbrända axlar....eller som i mitt och många andra svenska mäns fall, snickra på kåken, måla på huset, pricka av listan med saker som vi borde ha gjort under våren eller se till att klara av den under semestern.

Sakteliga börjar begreppet semester ta en annan riktning än man egentligen önskade från början, semester är egentligen bara ett annat ord för oavlönat arbete inom ett område du inte behärskar till fyllo...ursäkta fullo. När jag hör mina kollegor med skräckblandad förtjusning berätta om sina (läs: sina respektives) semesterplaner(läs:byggplaner), inser jag åtminstone att jag inte är den ende som kommer byta mitt vältrimmade tangentbord mot en samling blytunga verktyg som kommer både bryta och blåfärga naglar under fem långa veckor, vi sitter alla i samma båt.

Nu är jag inte den som klagar, utan jag kommer njuta av att kunna hamra, såga och måla allt som dyker upp i min väg, jag får ju åtminstone vara i närheten av mina nära och kära, det är semester för min själ....och en liten utrikesresa kanske man kan klämma in mellan semesterpassen.

"Den hemvändande turisten"

Long time no see.....I'm back

Efter dryga två månaders bortavarande från bloggvärlden är jag tillbaka. De senaste månaderna har varit galet hektiska med resande och arbete, så tiden har helt enkelt inte funnits för att uppdatera Cyberspace med mina upplevelser. En uppmaning från "CLE" fick mig dock att inse det faktum att det faktiskt finns människor därute som är beredda att offra lite av sin knappa tid för att uppdatera sig om vad som pågår i min värld, det var den tändande gnistan i min återkomst, så tack Carina, tror jag.


Köpenhamn har varit min hemvist under hela våren, eller i alla fall för fyra av sju dagar i veckan, vilket givetvis bidragit till en så pass ökad förståelse för det danska språket och kulturen så till den milda grad att jag börjar känna mig som en dansk till en liten mikroskopisk del. Det ser jag givetvis som en positiv utveckling även om mina nära och kära får mycket svårare att förstå mig när jag talar, vilket även det ibland kan vara en positiv sak. Nu kan man skylla eventuella missförstånd på språkförbistring istället för på Venus och Mars.


Den enda veckan jag inte tillbringade i Köpenhamn, styrde jag kosan till Las Vegas för den årliga TEC-konferensen. De rykten jag hört om Las Vegas var inte bara sanna, de var dessutom underdrivna. Staden måste helt enkelt upplevas för att man ska få någon typ av förståelse. Vi tillbringade nästan en hel vecka på Red Rock Resort med att förundras över den totala tidlöshet som existerar i denna galna Nevadastad. Mäninskorna cirkulerar runt barer och kasinon 24 timmar om dygnet som om morgondagen inte existerade. Som vardandes bleka skandinaver kunde vi inte förstå hur man kunde tillbringa hela dagar sittandes vid ett roulettebord, när det erbjöds ett fantastiskt pool-område med 35 gradig värme och sol precis utanför dörren.

Nu med bara ett par ynka arbetsveckor kvar till min "välförtjänta" semester kan jag bara titta i backspegeln och tacka min omvärld för allt underbart och spännande jag fått uppleva under våren. Jag lovar att jag ska skriva lite mer detaljerade inlägg under semestern om de roligaste sakerna jag upplevt under våren och givetvis lite vanliga betraktelser som jag brukar....

Ha en underbar dag

Den tillfällige Turisten

En gammal trotjänare tackar för sig....

Under det senaste halvåret har min resväska/kamrat på vida färden verkligen börjat sjunga på den sista refrängen. Det som tidigare var så enkelt, som att dra den efter sig på välsmorda gummibeklädda hjul, är numera en pina då gummit bara fläckvis täcker de små metallhjulen.

En följd av detta är givetvis att det tidigare skinnbeklädda underredet numera är nött och fransat som en välhängd Korea-duff från sent 60-tal. Alla försök att re-konditionera den har varit fruktlösa, den alltmer matta svarta färgen har kommit för att stanna och folket som omger mig vid bagagebandet förväntar sig säkerligen att en uteliggare ska kliva fram för att greppa den varje gång den passerar förbi.

Nostalgisk som jag är har jag utan något som helst positivt resultat försökt övertyga min hårdnackade sambo om väskans affektionsvärde och att jag gärna drar den efter mig på en bagagevagn i ett par år till, men på den punkten är tärningen kastad.

Om jag nu måste skaffa mig en ny resväska ska den banne mig vara i blodröd, hårdplast modell med väl-gummerade hjul som tål mina ändlösa vandringar runt ankomst- och avgångshallar. Efter en stund letande hittar jag min kandidat och ska just till att beställa den, när jag plötsligt överrumplas av prisjägaren inom mig (ska läsas, min sambo) och vilt börjar leta efter den specifika modellen runt om i hela Europa (med undantag för Frankrike, då de envisas med att alltid vilja ha bevis för att jag är den jag är).

Efter några få timmars vilt surfande har jag så lyckats lokalisera min nya vän på resorna till bästa möjliga pris, en trevlig och saklig hemsida (koffer-arena.de)lokaliserad i södra Tyskland ska lösa mina logistikproblem för lång framtid. Med sedvanlig tysk effektivitet levereras väskan nu till DHL:s ServicePoint i Örebro på några få dagar och förbereds för hemleverans till min dörr (kringgick den sistnämnda operation och hämtade den direkt i Örebro).

-Nu vet du vad som ska hända med den gamla väskan, säger en påtagligt avis sambo när jag packar upp min nyinköpta, röda och väldesignade skapelse ur kartongen.

-Nej, svarar jag med en klump i halsen, fullt medveten om vad hon menar. Min gamle "Svarten" förtjänar väl ett bättre öde än Måle sopstation utanför Lindesberg.

-Vi kanske kan använda den till något bra här hemma, försöker jag i ett sista lamt försök att rädda livhanken på de sista tygbitarna som utgör min gamla väska.

-Lägg den i släpkärran, innan du packar ner i din "Nya" väska inför morgondagens avresa.....

-Jaja, bara att låta den gå, ska nog lägga ner en pissande katt i den innan den bärs ut till släpkärran, hinner jag tänka innan jag snabbt börjar knyta band till min nye vän "Mr Samsonite".

Gamle Svarten, kamrat på vida färden.
Gamle Svarten,den bäste här i världen.
När din vandringsfärd är över,
väntar gröna ängars klöver
på dig, min trogne, gamle vän.