Jag är den jag är...men varför?

När en annan trevlig bloggare, av lite yngre snitt än jag bad mig kommentera och rekommendera några filmer från när jag var barn, började jag så sakteliga fundera på vad som "de facto" gjort mig till den jag är och vilka traumatiska mediaupplevelser som lagt grunden för den jag nu har blivit.

Min första tanke är givetvis Staffan Westerberg, denna mystiske man som gav oss allt från "Strumpfolket" till "Vilse i Pannkakan". Den som kan hävda fullständig mental hälsa efter att ha sett dessa barnprogram direkt efter "Språka", måste vara en übermensch. Att jag fortfarande stirrar misstänksamt på varje par strumpor jag ska sätta på mig, i väntan på att de ska börja tala med en förställd mansröst är helt klart en svit från 70-talet. Det faktum att jag inte heller är speciellt förtjust i pannkakor, tillskriver jag givetvis redan nämnde Westerberg, Storpotäten jagar mig fortfarande i drömmarna...but but but but..

Om man kombinerar ovanstående med en uppsjö av tjeckiska dockfilmer utan handling och därefter grillas av Clownen Manne är psykbrytet fullständigt och grunden till dagens folksjukdom "Utbrändhet" är lagd och fast cementerad. När man vid knappa 10 års ålder äntligen fick se tecknade barnprogram i tv, var det en familj bestående av formbara geleklumpar, ledd av en rosa snubbe kallad Barbapappa, klart alla man känner kommer ut ur garderober och klädskåp till höger och vänster efter en daglig dos av Barbafamiljen under flera år.

Nu kanske det inte bara vara den mediala hjärntvätten som lade grunden till att man idag är oerhört skeptisk till barnprogram av typen Teletubbies och liknande, utan givetvis var det kombinationen av alla dessa och den mystiska plyschdräktshysterin man utsattes för. På nästan alla bilder man ser på sig själv som 4-5 åring, bär man någon form av brun, gul eller blå plyschskapelse. Men man skulle antagligen vara tacksam för dem, med tanke på alternativet, polojumper i elastiskt stretchmaterial som vid väta förvandlades till föregångaren till strypkoppel för bångstyriga hundar. Denna jumper kombinerades i 99 fall av 100 med bruna Manchester jeans med allt tyg placerat kring fotlederna. Detta mode måste ha uppfunnits av några övervintrande fortfarande påtända Flowerpower-profeter, som tände på idén att byxbeklädnaden skulle matcha standardklädseln i de populäraste soffgrupperna...

Fanns det då inget som gjorde 70-talet härligt och som man med glädje kan minnas som motvikt till den mentala nedbrytningen som lagt grunden för ens tillvaro. Jo givetvis fanns undantag från paniken. Fredagskvällarnas grillade kyckling var en höjdare, Manchesterjeansen fungerade bra som flottavtorkarhandduk och sedan fanns ju räddaren i nöden, som knuffade oss till rätt sida och gav oss en ärlig chans att komma in i vuxenvärlden med hälsan i behåll, Beppe Wolgers.

Beppes Godnattstund var min räddningplanka, lugnt harmoniskt och med musik av Bach i bakgrunden. Man pott-tränade ihop med Sigrid, skrattade år Busan och led med Beppe. När samme Beppe senare dök upp i min favoritfilm "Dunderklumpen" var jag "home safe", nu hade jag fått det jag behövde för att bli en normal...hm..eller i alla fall en relativt normalt funtad person, tror jag.

Tack ljuva 70-tal