Så var det då återigen dags för årets mest hektiska period, den tid då de gula kantarellerna hälsar på oss. De är också inledningen på ett frossande i naturen gåvor som inte har sin like under resten av året.
Själv är jag givetvis en hängiven plockare såväl som ätare (höll på att skriva rökare) av alla svampar som bjuds. Barnen brukar sucka tungt redan efter 3:e dagens överraskande svampstuvnings-dacapo, medan jag själv med en dåres iver surfar efter nya spännande svamprecept hos Leila, Laila och Tina och allt vad de fantastiska tv-kockarna nu heter.
Utan att vara alltför stöddig skulle jag vilja påstå att jag har ett öga för att lokalisera svamp längs vägkanterna under mina bilturer i skogen, dock bör ju tilläggas att dessa turer sker i mycket låga hastigheter. Den enda person som jag vet kan hitta svampar i höga hastigheter är min mor som är översynt och har någon form av sjätte sinne. Naturligtvis hoppas jag inom en alltför avlägsen framtid få översynthet också, på det sättet kan jag och modern under våra svampturer täcka mycket större arealer på kortare tid.
Min sambo som givetvis är med på svampturerna behöver inte leta efter svamparna som jag eftersom hon redan efter något års plockande i Bergslagsskogarna hade memorerat varje plats där de tidiga respektive sena kantarellerna kommer upp. Jag kan nog tycka att det tar spänningen av plockandet, då själva sökandet och finnandet är en del av svampplockarkicken för mig.
Mina kollegor på jobbet brukar alltid oja sig när jag berättar om våra stora svampskördar i markerna kring hemmet, de hittar minsann aldrig någon svamp. Hur gör man för att inte hitta svamp? Skogen är ju fullkomligen sprängfylld från och med nu och flera härliga månader framåt.
Som den gode kollega och vän jag nu är, brukar jag med mild och beräknande röst erbjuda mig att ta med lite svamp, dock orensad till dem dagen efter. Denna win-win situation innebär alltid att mina kollegor och deras barn kan njuta av skogens guld, samtidigt som jag får några flaskor gott rött vin till mina redan plockade och rensade svampar. Vad vore livet utan tjänster och gentjänster? Ladda vinkällaren min vänner, nu är gulisarna här igen..
Eftersom det finns både varg och björn i mina hemskogar numera, så blir ju svampplockningen desto mer spännande.Lägg dej och spela död om det kommer en björn, sa någon.Hur ska det gå till? Jag är livrädd för ormar!!jag föredrar björn. Dessa ålar sig åtminstone inte fram i skogen med äckliga rörelser. Nej dom är stora och rejäla och ryter till ordentligt.Jag har faktiskt alltid gillat den typen bäst även när det gäller människor.På tal om svampställen så är det mina gamla favoritställen som den käre sonen skövlar.Han har inte hittat dom, han har snott dom från sin gamla mor!! Det unnar jag honom så gärna eftersom jag ändå får det mesta av den plockade svampen.Varför då, undrar ni? Jo, det är inte lika roligt och spännande att rensa!
SvaraRadera