Resultatet av utlottningen klart!!

Grattis och gott nytt år till vinnaren av Kikkis Kåserier..

Ödets nyck och Notarius Publicus gjorde att boken valde att stanna i Örebro län och närmare bestämt i Lindesberg och hos "Linda G", stort grattis Linda och mycket nöje med boken. Leverans av boken sker omgående och är dig förhoppningsvis tillhanda senast måndag eller tisdag.


Ett gott nytt år önskas givetvis alla övriga deltagare i tävlingen samt de som avvarar sin dyrbara tid för att att ögna igenom mina inlägg i Bloggen.....


Fredrik

En utlottning i Juletid...

Så här i juletid vill man ju passa på att både göra reklam för och dela med sig av livets roliga stunder, så vad passar väl bättre än att arrangera en utlottning av min kära mors nyutgivna kåseri-samling, med skrattgaranti för alla som fortfarande kan andas mitt i julstressen.

Morsan har skrivit kåserier om sitt arbete på operation och sina vardagsbestyr samt vedermödor i över 10 år, vilket resulterat i ett drygt 100-tal kåserier. Samtliga dessa har publicerats i T-bladet (Örebro läns landstings tidning), med mycket varmt mottagande.

Ledningen för T-Bladet och Landstinget bestämde sig under året för att ge ut ett urval av dessa i bokform, då efterfrågan har varit väldigt stor. Jag har givetvis som son och utsatt i flera kåserier fått några ex att fröjdas/våndas över och ser nu möjligheten att låta andra skratta åt dessa galenskaper.


För att delta i utlottningen där vinnaren utses 30/12 gäller följande regler:

1 lott erhålls för kommentar till detta inlägg.
2 lotter erhålls för länkning med bild till detta inlägg.
3 lotter erhålls om man blir följare till min blogg.

Om man mot förmodan skulle vara syskon till mig, är man utom tävlan då man säkert redan har ett ex i bokhyllan. Om man nu gör anspråk på att vara mitt syskon, men inte har ett ex, vinner man automatisk en bok mot uppvisande av matchande DNA-prov.

Må bäste man/kvinna vinna en rolig läsupplevelse.

Fredrik

Världen bästa Chrille...

En kall december dag för 14 år sedan, hördes skrik på BB i Örebro, skrik som fick istapparna att lossna från stuprännorna och trafikljusen att slå om till ett blinkande gult sken....Carl Johan Christian Pålerud var född.

Eftersom Chrille var den tredje i barnaskaran fick han ganska snabbt möjligheten att manövrera sina äldre syskon att göra som han ville, annars skulle han förstås säga åt pappa.... Den möjligheten gjorde honom till en liten retsticka som ofta fick storebror att bli galen, men Chrilles glimt i ögat fick alltid storebror att förlåta honom, t.o.m när Chrille vägrade lämna storebror ensam med sina "flickvänner"

Chrille är den ende som ärvt pappas fallenhet för Matte, vilket tyvärr kan leda till en viss slöhet på mattelektionerna innan man kommer på att det finns fördelar med att lägga lite energi på matten och inte bara glida med.

Fotboll och hårdrock är precis som hos både storebror och farsan en passion, men varifrån "Isdans"-intresset kommer förstår ingen....A-lagsdebut i fotboll redan som 13-åring säger en hel del om vad vindsnabbhet och speluppfattning kan ge..

Jag är alltid stolt över dig och älskar dig min son......


Pappa

Lite bakom flötet är man nog......

One size fits all, eller?

Investerade i mitt första "Post Fire Dew"-plagg (Odd Molly för herrar..) under vår "julklappsköparhelg" i Kungliga Hufvudstaden. En mössa för att värma de sista vacklande hjärncellerna och förhoppningsvis göra dem tillräckligt belåtna för att bistå mig under några år till.

Antagligen är mössa anpassad för de som har fler hjärnceller än jag, då den enda storleken som fanns verkligen värmde större delen av mitt huvud, inklusive ansiktet. Men ack så snygg den var, bara att successivt anpassa sig till storleken genom att anlägga ett tvättäkta "Shaft-afro".
Det lilla flötet på framsidan av mössan ger verkligen en ny innebörd till uttrycket "att vara bakom flötet".

I övrigt var helgen suverän, mycket tack vare Carina (mer känd som CLE) och Perre i Fagersjö, som bjöd på en fantastisk "improviserad" lördagskväll (om en improviserad kväll är som denna kan all planering skippas i framtiden), med den godaste fiskgrytan/soppan jag ätit i kombination med Carinas alla julgodisar och Perres välsmakande Whiskey-sortiment. Inte att förglömma den magiska förrätten bestående av Getost-toast alá trollet.

Maria (Javabönan) tog på sig rollen av att vara chaufför på hemresan till hotellet i Täby (haha, andra sidan av Stockholm), imponerande då hon för första gången fick köra genom hela centrala Stockholm i halkan, mitt i natten och i min bil dessutom.

Kanske var tur det med tanke på att jag var bakom flötet och inte såg speciellt mycket i min snygga mössa..

Smakchock i Gammelbo

Våra kära tabloidtidningar brukar ofta rubricera med kraftuttrycket "chock", vilket får mig att undra om de verkligen förstår innebörden av det ordet. Alla som fått en elchock eller lyckats med bedriften att skruva ur fel propp vid kontaktbyten, med samma electric boogie-resultat kan undra hur någon som framkallar en nakenchock ser ut.

Få saker förutom just elkontakter kan försätta mig i chock, men i helgen upplevde jag något som kan åtminstone ge en förnimmelse av chocktillstånd, en väldoftande, helylle-svensk sockerkaka med läcker saffransgul nyans. Så långt inget som skulle få herr Pålerud ur balans en svinkall dag i November.

Har ni provat att äta en rå potatis medan ny luktar på ett saftigt äpple? Eller delat bil med någon som döljer en väl lagrad Havarti-ost i handväskan? Det kan rubba balansen, men knappast försätta mig i chock, även om min yngste son fick en del gliringar för sina magproblem innan vi spårade osten till farmors handväska.

Åter till "smakchocken" från igår. Den väldoftande gyllengula sockerkakan smakade curry, ja ni hörde rätt, CURRY!!. Tänk er själva konsistensen av en perfekt sockerkaka med smaken av kycklinggryta. Inte ens jag som gärna äter kryddstark och smakrik mat från hela Asien kunde få ihop kombinationen, trots att det givetvis var spännande och nytt.

Min slutsats är:

Vissa saker ska man låta bli att testa, eller åtminstone undvika att rekommendera andra att prova. Jag har nu hämtat mig från smakchocken och inser att detta bara var en del av Marias kvinnliga list för att få mig att baka sockerkakorna i framtiden.....

Curry-Curry Nam-Nam

Kalkonen från Gammelbo, eller Sparven från Minsk...

Jag har alltid varit av uppfattningen att den enda sporten som inte kräver någon speciell utrustning är löpning. Nu har även jag fått inse att så inte är fallet, men det krävdes en traumatisk upplevelse för att förstå det.

Som jag tidigare nämnt i min blogg deltog jag i vanvetts-tävlingen Tjurruset i mitten av oktober (jag kan fortfarande banna mig själv för att svara ja på frågan om jag ville delta i våras) , något som fick mig att inse att löpning liksom alla andra sporter är mycket beroende av utrustningen man bär.

När jag stod på startlinjen i Tjurruset var jag klädd för en trevlig joggingtur i en småkall skogsmiljö, vilket givetvis inte var fallet med majoriteten av de andra deltagarna. Tjurruset-proffsen var klädda i Spandexliknande vattenfrånstötande byxor (lite hårdrockskänsla ala´80-tal), goretex-joggingskor med extra kraftiga mönster under, termostrumpor och underställ för att hålla värmen.

Jag valde en mer avspänd klädsel, bestående av Helly-Hansen kalsonger med WCT-byxor över, dubbla tröjor, mina vanliga joggingskor, en lysorange t-shirt och matchande hysterisk toppluva, anpassad för ett huvud av en grapefruits storlek. I efterhand kan jag förstå varför jag och mina kollegor blev intervjuade av TV4sporten inför och efter loppet. De måste ha trott att det var frågan om någon svensexa eller liknande.

Redan efter ett fåtal kilometer var jag kraftigt nedkyld och dyngsur från topp till tå. Mina byxor var fyllda till bredd och längd med både dy och lera som jag på ett effektivt sätt samlade på mig längs vägen. Efter 7,5 kilometer började jag överväga att klä av mig flera plagg för att lätta ballasten lite och ta mig i mål med hedern i behåll. Tack och lov kom jag i mål helskinnad utan att ha kastat av mig fler plagg än bara mina handskar och min toppluva (den extra tillförseln av blod till huvudet bar mig hela vägen in så att säga).

Redan veckan efter Tjurruset införskaffade jag såväl Löparbyxor (spandexmodellen, såklart), som vindställ och nya specialanpassade lättvikts-joggingskor. Döm av min förvåning när jag plötsligt insåg att det faktiskt kändes fantastiskt att springa klädd som Olga Korbut eller vad hon nu hette, gymnasten? Sparven från Minsk tror jag hon kallades. Hmmm...Kalkonen från Gammelbo...that´s me.

När jag nu sitter med facit i hand kan jag bara konstatera att nästa år kommer jag också stå på startlinjen klädd i spandexbyxor likt en korpulent version av Bruce Dickenson och stuffa igång min kropp till de maniska rörelserna demonstrerade av några välsminkade leende tjejer från Friskis&Svettis.

Igår när jag efter mörkrets inbrott invigde min nyinköpta pannlampa (med 5 olika ljuslägen) under den obligatoriska löpturen, hann jag till och med blända av före länsbussen som höll på att ramma mig längs Ramsbergsvägen.....

Mr All Joggy

En Award, till moi!!

I bloggvärlden kan man tilldelas priser för sin blogg, antingen av anledningen att man skriver något väldigt intressant eller som i mitt fall, som en slags tröst för att man inte fått någon tidigare. Marias (javabönan) väninna Carina (Trollet :-) måste ha känt sympatier med minas tappra försök att fånga läsare. Av den anledningen tilldelades jag en award som jag nu efter ett månadslångt firande ska publicera.

Ett av problemen med denna award är att man ska förtälja 7 sanningar om sig själv och dessutom sprida den vidare till 7 intressanta bloggar man följer. Jag följer bara max 5-6 bloggar och dessutom väldigt sporadiskt. Då mina intressen föga sammanfaller med Marias, dvs inredning, OddMolly och pyssel utan mer handlar om sport, musik och IT, kommer jag nominera några av de trevliga människorna som trots min typ av blogg valt att kommentera och uppmuntra mig.

7 Sanningar:

1. Har en extremt sjuk humor, baserad på ironi och satir.

2. Är mycket förtjust i all typ av shopping.

3. Älskar fotboll till den milda grad att min närmsta omgivning kan uppfatta det som störande.

4. Detsamma gäller Formel 1.

5. Till skillnad från Maria är jag mest passionerad gällande Adidas-kläder, inte Odd Molly.

6. Italiensk mat och dryck är det snabbaste vägen till mitt hjärta.

7. Jag är/var en hängiven LindyHopdansare och väntar fortfarande på en möjlighet att ta upp den karriären igen.

7 Bloggar som jag nominerar:

Damn, kan inte komma på någon som inte redan fått den här awarden, så jag väljer att skicka den till Maria (ambitiös bloggare som hon är), Carina (på retur, min favoritblogg), Jenny (en av mina trogna kommentatorer), Sanni-Bus (med den coola livssynen), Mina systrar Carol och Jossan (såklart) och slutligen min goda vän och kollega Jimmy.

Amazing jag fick ihop 7 stycken...

Efter denna kraftansträngning tackar jag för nu och kastar mig åter in i min trygga lilla IT-värld

Fredrik

Är detta verkligen ett problem?

Under mina många resor brukar jag försöka uppleva och ta till mig så mycket som möjligt från den miljö jag befinner mig i. När jag inte arbetar tar jag därför alltid på mig turistrollen och kallar mig själv lite William Hurt-inspirerat för "Den tillfällige turisten". Men trots all den energi jag lägger på att förstå kultur och vardag på främmande orter, är det ofta de små sakerna som får mig att fundera.

Ett exempel på saker som ger mig huvudbry, dök upp helt oväntat när jag trött och sliten stod och väntade på mitt bagage i Oslo efter några dagar i Stavanger. Jag pratade i telefon med min chef och lät samtidigt min blick vandra runt på mina medresenärer och på de skyltar som finns överallt på flygplatser, när jag helt plötsligt stannar upp och koncentrerar mig lite extra på en skylt som just passerat förbi i flackandet.

På kanten på bagagebandet sitter följande skylt:

Jag är tvungen att avsluta samtalet och se om fler av min medresenärer uppfattat skylten, eller om jag blivit galen. Skylten påvisar förbud mot att springa eller hoppa hopprep på bagagebandet.

Är detta ett problem i Norge? Jag skulle antagligen ha kommit på många saker att förbjuda på ett bagageband innan jag kom till joggaren och hopprepshopparen.

Jag tittar mig omkring igen för att kunna uppfatta eventuell flätbeprydda piger eller joggande guttar på bagagebanden som omger mig i ankomsthallen, men ingenstans kan jag se dem. Uppenbarligen ger skyltarna önskad effekt och jag kan lägga ännu en notering till mina handlingar om beteendet i olika länder. För att precisera det lite ytterligare, kan jag betona att det måste handla om ett lokalt problem i Oslo då jag vid mitt nästa besök i Stavanger inte kunde hitta motsvarande förbud.

På Gardemoen har man en slumpgenerator som väljer ut var tionde passagerare i säkerhetskontrollen, för lite nogrannare kontroll, jaq har lyckats pricka den 4 gånger under den senaste månaden. Nästa gång jag åker till Oslo ska jag packa ned ett hopprep i handbagaget för att se reaktionen.

Ha en underbar vecka

Fredrik

Var ska jag börja?

Om man liksom jag inte haft tid att engagera sig i sin blogg på flera veckor uppenbarar sig problematiken med val av innehåll på inläggen. Jag inser att mitt ekorrhjul snurrar så snabbt att jag borde skriva världens längsta inlägg för att komma lite mer "up to date", men jag väljer givetvis den snabba vägen och plockar lite från den senaste månaden i en galen kavalkad av osammanhängande händelser.

Oktober, en galen månad i min tillvaro....

Ett sommarvarmt Düsseldorf och en vansinnigt kul konferens på ett überlyxigt hotell InterContinental (fanns t.o.m Lamborghini:s att hyra) inledde oktober. Massor med gamla och nya vänner samlades för att uppdatera sina Nerd-kunskaper och förbereda sig inför marknadens uppdaterade krav på tekniska lösningar.

Ett glatt återseende av mitt underbara Köpenhamn följde veckan efteråt, fullt av överraskningar och även några glada tillställningar när mina goda kollegor på Quest passade på att fira 10-års jubileum i Skandinavien. Lokalen (nattklubben) förde dock tankarna till både det ena och det andra, då inredningen gick i röd sammet och läder. Eftersom jag inte fick någon Rob Halford-keps i garderoben,kunde jag dock ganska snabbt släppa min oro och bara ha kul.

Tjurruset 2010, visade sig vara en utmaning utan dess like och efter en vecka i Köpenhamn landade jag strax i verkligheten igen efter 10 galna kilometer genom den mest oländiga terräng jag någonsin upplevt i skogarna utanför Botkyrka. Så mycket dy och lera har jag inte simmat i sedan jag låg i lumpen, men jag kan villigt erkänna att det fungerar verkligen som en boost för den manliga fåfängan...

Emmaboda och Hotell Amigo, har antagligen en charm som bara jag kan se, men likväl njuter jag av varje besök i denna småländska idyll, särskilt som jag denna gången fick sällskap av både Maria och Esmeralda....lite väl avvägda besök i Mammons Tempel (Kosta Outlet), bidrog till en god stämmning även hos mina medresenärer...

Öland kan nu läggas till handlingarna, been there - done that.

Fagersjö och upphämtningen av Maria efter en arbetsdag i Stockholm gav mig chansen att träffa en av de roligaste blogförfattarna, CLE (fredagsmailsbloggen), som förövrigt förärat mig en Award som jag måste behandla i ett inlägg asap. Jag lovar att svara ärligt på de frågor som inkluderades i den Carina, så snart som möjligt och tack för den förresten, det bevisar att åtminstone 2 personer läser min blogg.

Stavanger har jag inte ens hunnit åka till ännu, det blir i morgon. Härligt nu har jag speedat ikapp verkligheten och kan koncentrera mig på att skriva mer detaljerade inlägg om det som nyss har hänt....

Hörde förresten at Post Fire Dew nu finns att köpa på OM-butiken i Stockholm, kanske läge för ett besök, en liten höstkofta alá skärgårdsdoktorn att matcha filttofflorna med vore något för Mr Odd Fellow....

Tjurruset och det iskalla vattnet, leran och dyn fick mig verkligen i julstämning, orange-röd tomteluva och allt mer färgade kulor i grenen.......



/F

Ænnu en vecka på resande fot...

Jag får børja med att ursækta min dåliga danska, men datorn jag anvænder ær precis som jag baserad i Køpenhamn.

Så har jag då æntligen återvænt till mitt kæra Køpenhamn, dær hotellpersonalen på Adina kallar mig vid førnamn och briljerar i sina førsøk att prata svenska, trots att de vet att jag inte har några som helst problem med att førstå danska. Det kallar jag omtanke utøver det vanliga.

Børjan av veckan bjød inte på något direkt kalasvæder, men sedan i onsdags har solen møtt mig varje morgon då jag vandrat min utstakade væg mellan hotellet och min kund. Det finns få saker som jag uppskattar så mycket som att vandra genom det vackra slottet Kastellet, på klapprande kullerstenar, glatt hælsandes på alla officerare som reflexmæssigt gør en honnørliknande rørelse med armen av gammal vana.

Jag kan ibland få sådan lust att berætta att jag minsann ær værnpliktig fænrik från Sverige, trænad før att vandra øver Øresund så fort isen har lagt sig, precis som svenska kungar gjort førut. Men antagligen skulle inte det fungera som någon direkt "isbrytare" i en sådan dialog.

I går (torsdag) drabbades jag av en blackout under min kvællspromenad och befann mig efter ca 20 minuters flanerande utanfør portarna till den beryktade OM-butiken. Efter en kvick kontroll av mina omgivningar smet jag snabbt och ljudløst in genom dørren och børjade lukta mig fram mellan hyllorna.

Lukten har visat sig vara av stor betydelse før OM-kunderna, eller åtminstone før den jag kænner bæst. Klæderna som tillverkas i Portugal luktar næmligen lite mer angenæmt æn de øvriga, vilket osøkt får mig att tænka på min kære far som alltid luktar på allt som sætts i hans hænder vid jul och liknande. Jag och min Lillebror facinerades av detta så till den milda grad att vi brukade køpa skinnhandskar till honom varje jul , på den tiden då vi køpte till oss vuxna, bara før att se honom vædra efter skinndoften, likt ett rovdjur som spårar ett byte.

Men nu har jag uppenbarligen tappat tråden lite grann, så åter till OM-butiken och dofterna från Portugal. Den alltid så trevliga personalen, sløt snart upp vid min sida, ivriga att hjælpa mig med alla mina frågor om ditten och datten. Efter ett samtal till huvudkontoret hade jag fått hjælp att bestæmma mig før en beige kofta, som Maria sækert kan berætta mer om, då jag inte ær så uppdaterad på den nya kollektionen (haha!).

Skojade bara, alla kænner væl till en Mullholland Alpacca Coat, Vintage Chalk, eller?

Som en avslutning på det mycket trevliga besøket och dialogen i butiken slæppte jag, som vardandes någon form av vice expert på OM, kommentaren om de vældoftande Portugal-tillverkade klæderna, vilket givetvis fick personalen att fara omkring som påtænda blodhundar mellan hyllorna, bara før att kunna bekræfta det jag just sagt.

Min sista tanke nær jag læmnade den nyupplysta och sniffande personalen bakom mig før att vandra tillbaka till en væntande middag med goda vænner var......

Mr Odd Molly strikes again

Och tiden den går...

Efter att ha avverkat ännu en födelsedag och ännu ett år, kan jag återigen konstatera att jag fortfarande känner mig som en pigg 95-åring. Inga nya tecken på förfall förutom de som funnits där sedan tidigare, möjligtvis ett uns av demens, men det har jag redan glömt.

En kittlande tanke med att fylla 42 år, är det faktum att 42 är svaret på frågan om Livet, Universum och Allting enligt min privata bibel, "Liftarens guide till galaxen", så nu ska jag då äntligen förstå allt jag undrat över tidigare, men det kan nog ta några dagar till för i skrivande stund förstår jag nog inte så mycket mer än i förrgår.

En betraktelse som är intressant är sättet jag gratuleras på denna vackra septemberdag år 2010, vilket verkligen visar att tiden har gått och utvecklingen har nått steg som ingen hade trott på för bara 10 eller 15 år sedan.

Min ena lillasyster gratulerar mig via SMS, min andra lillasyster via sin blogg, min bror via telefon (tur att någon håller på traditionerna), min mor och äldsta dotter via brev/kort från semesterresa i Danmark, mina söner via telefon och SMS från annan ort, min minsta dotter genom att öppna alla mina paket i sängen på morgonen och slutligen min sambo via sin blogg och genom att bjuda på en smarrig tårta till frukost.

Ska verkligen bli spännande att se hur gratulationer levereras om 10-15 år från idag...

Slutligen vill jag bara lugna alla mina vänner med att 42 är det nya 24, jag känner mig yngre för varje dag som går.....men och andra sidan är väl det ännu ett tecken på en tilltagande senilitet och demens.....

Mr Old Molly

20 fantastiska år....Grattis Mimmi

Min underbara lilla dotter blir hela 20 år idag. Hur är det möjligt?

Jag kan fortfarande se henne ligga och sova bredvid katten Mojje i Brotorp.

Jag kan fortfarande se henne bygga klossar med Bobbo i Fjugesta.

Jag kan fortfarande se henne trampa runt på en trehjuling med Teddy och Max i Lanna.

Jag kan fortfarande se henne leka prinsessa med Karran i Snuggan.

Jag kan fortfarande se henne spela fotboll med den lille grannpojken Martin i Gammelbo.

Jag kan forfarande se hur orolig hon var när jag vinkade av henne vid tåget till skolan i Skövde

Mimmi har alltid varit ett litet yrväder som varit mycket bestämd och vetat exakt vad hon vill, givetvis har hennes teateregenskaper hjälpt henne att övertyga pappa genom åren. Risken är ju givetvis att de kommer fungera i fortsättningen med :-)

I alla föreställningar jag sett med Mimmi, från "småstjärnorna" till Rockmusikaler, har hon alltid varit den klarast lysande stjärnan, med sin fantastiska utstrålning och sin underbara sångröst, så hennes val att gå musikalgymnasiet var väl egentligen ingen högoddsare.

Hennes mod att våga göra något sådant som att läsa på en främmande ort som 16-åring visar också vad en beslutsam liten dam kan ta sig för bara för att hon vill och kan, även om det var lite knorrande och oro i början av tiden i Skövde, så var nog pappa mer orolig än Mimmi själv.

Mimmi lyckades också hitta världens bästa pojkvän, Martin, som jag känt sedan han var 7 år. Vilken tur att vi flyttade till Gammelbo, annars hade det väl aldrig hänt.....

Att du är världens bästa storasyster och dotter kan minst 5 personer intyga....både jag och dina syskon älskar dig, hur mycket som helst.

Tusen Kramar och lyckönskningar......

Pappa

P.S Inte för mycket Irish Coffee nu :-) D.S

Vilse i majonnäsens huvudstad...slut på semestern

Efter en lång härlig semester är jag så tillbaka i tjänst. Mjukstart är inte aktuellt i min bransch, så redan under söndagen finner jag mig på väg till Arlanda för att möta min kollega Martina och sätta mig på planet till Amsterdam. Båda har ju haft semester så en viss apati och trötthet kan våra medresenärer antagligen ana när vi lunkar genom gaten och bordar 737:an med destination Schiphol, eftersom jag försöker använda mitt MedMerakort som ID.

En av de största fördelarna med att jobba i Amsterdam är att alla företags huvudkontor samt de flesta hotellen ligger i närheten av flygplatsen, vilket gör logistiken till en bisak under alla Hollandsvistelser. En tanke som slår mig varje gång jag kliver in i den gigantiska men ändå välorganiserade ankomsthallen är, hur litet och malplacerat Arlanda måste vara för en Sverigebesökare.

Eftersom Martina ska köra den större delen av det 11 veckor långa projektet i Amsterdam, är jag endast med som en kombinerad stadsguide och projektuppstartare, eftersom jag är van att jobba i projekt med Quest PSO och känner deras rutiner, dessutom har jag jobbat mycket i Amsterdam tidigare.

Redan efter några timmar hos kunden på måndagen, kan vi konstatera att de (holländarna) som vanligt är mycket trevliga och bra att jobba med, även om de av någon märklig anledning har tagit sig majonnäs över huvudet. Vad är det egentligen med holländarna och deras majonnäs? Majonnäs fungerar i och för sig bra till friterad mat, vilket är lite av en konstart i Holland. Allt som kan friteras plus lite till är friterat till oigenkännlighet och kallas kort och gott "Krokett". Kroketterna serveras alltid med "Patat" (En grövre variant av Pommes Frites) och simsalabim, där har vi behovet av majonnäs.

Luncherna på den lilla, väl maskerade, kontorsområdesrestaurangen innebar inga överraskningar i den bemärkelsen, antingen äter man smörgåsar eller så freebasar man i "Krokett och Patat"-landet.

Då projektet flyter fint, bestämmer vi oss för en tur till centrala Amsterdam på jakt efter en bra middag, utan majonnäs och kroketter, gärna i utkanterna av det famösa "Redlight District", vi kan ju leka turister när vi ändå måste äta. Vi bestämmer oss efter en kortare stadsvandring för Tapas på holländskt vis, med en pilsner, dock ej Heineken som enligt holländarna serveras i gröna flaskor bara för att dölja att den är bryggd på kanalvatten.

En sista semesterkänsla infinner sig, när solen tittar fram och vi avnjuter en kall pilsner på en uteservering längs en vacker kanal i den vackra staden Amsterdam. I morgon, tisdag, väntar mer arbete och för mig en resa tillbaka till Svedala och Linköping, där jag har för avsikt att tillbringa onsdagen.....

På onsdagskvällen får jag så mellanlanda i Gammelbo hos min förkylda sambo innan torsdagen för mig till Sumpan och planering av massa arbetsresor under september....ska visst bli halvnorrman följt av tysk med lite holländska spår, gärna med inslag av danska och östgötska...

Ha en skön helg alla glada, själv ska jag spika lite mer läkt för att koppla av....

"Friedrich van der Hammerskajft"

Semestern börjar närma sig slutet....

Nu återstår bara den sista veckan av årets semester och givetvis sitter man där med samma facit som efter varje semester. Jag har inte hunnit en bråkdel av det som jag hade tänkt mig. Huset är inte helt ommålat, all läkt är inte på plats, alla lister är inte på plats, med mera med mera.

Ska jag nu drabbas av panik och höstångest, eller ska jag le mot mig själv och inse att Rom inte byggdes på en dag. Jag väljer att få panik, nej förresten, jag ler mot mig själv och jobbar vidare lite i lugnt fint tempo under kvällar och helger, vi har ju hela härliga augusti och september kvar. Sedan är det dags för paniken.......

Jag märker att jobbet närmar sig, mina kunder och uppdragsgivare har redan börjat slåss om min gunst, lite små avspända telefonmöten lovar mig en späckad kalender med start på måndag när jag återinträder i min yrkesroll. Inleder visst med några dagar i Amsterdam följt av Linköping för att veckorna därefter avlägga några visiter i Stavanger....och så undrar folk varför man vill vara hemma på semestern?


Ha en underbar vecka, det ska jag ha...

Fredrik

En dag i mediabruset....

-Hurra, vi fick nästan en medalj i friidrotts-EM.

För er som lyckats missa det, TV4 slår på stora trumman och visar friidrotts-EM hela dagarna. Känns ju lite avslaget efter ett fotbolls-VM. Sverige verkar ju inte vara med där heller.

-Tomas Quick är störd enligt Socialstyrelsen.

Skyldig till mord eller inte, behövs det verkligen en offentlig diskussion om den mentala hälsan hos denne spillra till man?

-John Carew och Zlatan har nu gått från att trixa med små runda citrusfrukter till pingisbollar, nästa steg är givetvis spelkulor (eller varför inte en vindruva?)

Den tidning som har mest insider-information om Zlatans förehavanden och dessutom har en mängd initierade källor i bl.a. Barcelona, är som en slump den tidning som han inte ens vill prata med. När alla klubbytarrykten börjat lägga sig är det återigen dags för fruktsalladsjonglering. Heja AB!

-Regnkaoset fyller källare efter källare med vatten och ger allt fler chansen att berätta om sin misär i kvällspressen.

De verkliga förlorarna i den här "soppan" måste vara Poolföretagen som tappar kunder på löpande band, eller i en strid ström om man så önskar. En liten fundering....Hur kommer man på tanken att köra under en viadukt där vattnet står en meter högt? Only in Stockholm...

-I Pride-festivalens kölvatten får Henning Mankell en väska med kvinnokläder från Mossad.

En underbar "mix-up" som ligger helt rätt i tiden. Jag väntar med spänning på artikeln om hon som fick Hennings kläder. Hur gick det förresten, fick transpersoner rösträtt?

Ha en fortsatt trevlig sommar!!!!

The Madman

Jag känner mig så speciell....

En liten kontroll av min privata mailbox avslöjar att jag återigen har välsignats med en fantastisk tur i alla tävlingar på nätet. Nu har det gått så långt att jag inte ens behöver anmäla mitt intresse eller svara på frågor, jag kastas huvudstupa in finaler och slutomgångar i de mest rafflande internettävlingarna jag inte ens visste fanns.

Nedan är ett axplock av vad fru Fortuna erbjudit mig idag:

FinaTips behöver ha min hemaddress för att leverera fruktkorgen jag vunnit, samt låter meddela att jag är en av fem återstående i den stora resefinalen (fascinerande).

Konsumenthjaelpen hjälper mig gladeligen att både tappa femton kilo samtidigt som de i ett annat erbjudande tillhandahåller Sun Lolly glass för hela sommaren (de har hittat lösningen på såväl perfekt kropp som hejdlöst frossande i glass).

Den mer personlige Jonas Matsson vill ha 2-3 minuter av min tid i utbyte mot 200:- (Med den taxan kan han få en timme eller två).

Reazonen låter göra gällande att jag redan vunnit något av följande priser:
Kläder för 9000:-
Ett Upplevelsepaket
En Ipod
Biobiljetter
Gratis framkallning av 50 kort

FinaTips, slår till ytterligare en gång innan jag stänger Outlook och erbjuder mig en extra månadslön. All denna givmildhet gör mig för rörd för att komma mig för att svara ens, jag överlåter alla mina vinster till någon behövande ensamstående småbarnförälder istället, de kan behöva en extra månadslön bättre än jag.

Mr Roddin Hoddy...

Mr All Fjolly...med rätt att shoppa

Efter en dryg månads frånvaro finner jag mig själv åter strosandes på den underbara staden Köpenhamns gator, likt en Gene Kelly dansandes med lätta steg trots ett strilande regn. Jag är tillbaka i staden som alltid kittlar mig med sitt härliga språk och alltid trevliga människor. Gläds lite inombords när hotellpersonalen nickar igenkännande och önskar mig välkommen tillbaka genom att tilltala mig med förnamn.

När jag senast besökte Köpenhamn vandrade jag längs gatorna beväpnad med en knallgul påse med trycket "Pang" på, men nu ser jag på lugnet hos Köpenhamnsborna att detta är sedan länge glömt och förlåtet. Nu smälter jag in så väl att min omgivande medmänniskor ger mig menande blickar av samförstånd när turisterna väller ut ur bussarna på väg mot "Den lille Havfruen", ovetandes om att hon befinner sig på en utställning i Shanghai och att hela deras Köpenhamnsbesök därmed är grusat och förgäves.

Redan innan jag åkte till Köpenhamn berättade Maria att nu hade jag minsann chansen att bli unik, som en av de få män som besökt alla existerande OddMolly-butikerna i världen , såväl Stockholm som Los Angeles hade jag ju redan klarat av, så efter ett besök i den nyöppnade Köpenhamnsbutiken voro treenigheten fullbordad.

-Kan jag väl göra, sa jag, kan ju alltid lämna några rader i den gästboken med, i väntan på den första Post Fire Dew-butiken och återerövrandet av min manlighet eller vad man nu kan kalla det i den koftkollektionen som nalkas i augusti.

Avståndet mellan min arbetsplats på Esplanaden och butiken på Svaertegade är ju klart överkomligt, så visst, en liten kvällspromenad kan man väl avnjuta trots det tilltagande regnet, jag har ju ett paraply från hotellet, med stora bokstäver som basunerar ut min bostadsaddress.

I skyltfönstret hänger en Grandmas Coat av den typen som följde med hem från L.A och väl inne i butiken är jag snart omgiven av alla 3 tjejerna i personalen, som snart imponeras av min frågor och beskrivningar av olika produkter som jag är på jakt efter. Tyvärr kan de inte bistå mig med min toppönskan, en Sparkly Remix Blouse, eller något sådant, men så fort jag har börjat kasta mig med namn och nummer på olika plagg ur flera års kollektioner är de fullständigt i mitt våld och övriga kunder kan bara se sig lämnade till sitt eget öde.

Eftersom inget på önkelistan finns i rätt storlekar eller färger inser jag att även den här gången kommer jag ställas inför det faktum att jag måste välja något efter eget huvud, något som efter ett par lyckade försök börjar kännas extra svårt och mina tankar är redan i elektronikbutiken på Kastrup där jag tänkte köpa lite kul geek-prylar till grabbarna där hemma, vilket givetvis gör det hela extra svårt.

Där kunde berättelsen om mitt besök i den tredje OddMolly-butiken varit all, om inte personalen varit så trevlig och verkligen gjort allt för att kunna hjälpa mig i mina val av snygga plagg. Efter en lång dialog om alla galna tjejer/damer/kvinnor som tillbringar massa fritid med att blogga om sina älskade "Mollisar" hemma i Sverige faller slutligen mitt val på något rött i ett jättemysigt material, med den obligatoriska lukten som bara är riktigt bra om plagget kommer från Portugal. Maria kan säkert bringa klarhet i mitt val (Mrs Rogers Beach Coat Rouge), jag tog bara det första som föll mig in som var snyggt enligt mitt tycke, precis som jag gjort de andra gångerna.

Väl inpackat och förslutet i den obligatoriska pappåsen med stort OM-tryck vandrar jag nu ut i det nu fullkomligt ösande regnet och inser att mitt paraply nu dessutom får fungera som hängare för att skydda påsen från fukt, vilket givetvis gör mig till det dominerande samtalsämnet i ett nytt kvartet av Köpenhamn i en månad eller två. Alla kvinnor ler gillande och även vissa män, vilket givetvis påskyndar min promenad tillbaka till hotellet och tryggheten på mitt rum.

På Kastrup visar det sig senare att min önskan om att köpa elektronikprylar grusas p.g.a ombyggnationer, så grabbarna fick istället späda på sitt redan höga blodsockervärde med ett ton godis från Haribo...perfekt om man vill orka spela WoW några timmar extra per dygn...Nästa gång är det geek-prylar som gäller...och lite Adidas-prylar förstås..

När jag skriver det här inlägget har jag dessutom hunnit med en sväng till FreePort, där finns det ju bland annat en Adidas Outlet, det är manligt...

Mr All Fjolly...

Coming up: En vecka i Köpenhamn....The return of Mr Odd Molly..

Se detta som en trailer inför mitt nya inlägg om de vedermödor jag utsatt mig för under en vecka i Köpenhamn.....

Jag undrar hur den danske författaren H.C Andersen tänkte när han lät en stackars svanunge genomleva sin uppväxt som "den fula ankungen"?

Bilden ovan talar väl sitt tydliga språk, svanungar är ju mycket gulligare än ankungar, eller?


Mr "Vi är röde, vi är vide"

Min släkt...en samling underbara människor..

Senaste gången vi hade en gemensam aktivitet där alla kunde närvara (kusinerna enbart) var närmare 7 år sedan i Gammelbo, men tack vare Harriet, Morsan och Ulf, kunde nu samtliga vara med på en helg i Ånnaboda.

Släkten är nog en underlig företeelse, eftersom det inte spelar någon roll att man inte setts på evigheter, man är ändå så nära vänner att man kan prata om allt mellan himmel och jord. Alla kusinerna, med barn samt våra anfäder och anmödrar samlades för att tävla i kunskap in en tipspromenad om Gammelbo (jag vann inte ens, det gjorde Lotta :-)) och om morfar och mormor förstås.

För de som fortfarande hade tävlingslustan kvar väntade en gastkramande brännbollsbatalj, där osedvanligt många verkade missa sina första två slag, bara för att kunna använda tredjeslagets tennisracket och ett säkert frivarv. Olyckligtvis råkade Olle ramla på en sten med ett efterföljande akutbesök med tillhörande stygn som resultat. Joel fick rycka in som jourhavande ambulansförare efter att Peter hade gett sin sakkunniga syn på problemet.

Kvällen som blev allt kyligare fullföljdes med en kul musikfrågesport och avslutades med ett fantastiskt uppträdande av mina älskade barn och svärsonen på sång och gitarr, där jag givetvis till slut fick höra min favoritlåt "Another Day".

På söndagen lovade vi varann att se till att släktträffarna ska hållas årligen och det hoppas vi verkligen, för en sådan samling av underbara människor kan man bara hitta på en släktträff med sina rötter i den idylliska Bergslagsbyn Gammelbo.


Tack alla mina släktingar...

17 år och närmare 2 meter lång.....

En av de saker jag är mest stolt över i mitt snart 42-åriga vardande är mina 4 fantastiska barn, Christine (Mimmi), Christopher (Charlie), Christian (Chrille) och Esmeralda (Musen). De har alltid varit mina ögonstenar och kommer så alltid att förbli.

I dag är det den 26 maj och en högtidsdag för den äldsta av mina grabbar, Christopher (mer känd som Charlie), han fyller nämligen hela 17 år. Det här inlägget är tillägnat dig Charlie och de åren som gått fram till idag.

Som liten parvel var Charlie kort och knubbig med ett stort leende på läpparna hela tiden, men med en vemodig blick som smälte alla damers hjärtan. Charlie var alltid snäll men ville gärna hänga med storasyster på vilda upptåg såväl på dagis i Lanna som senare på dagis i Ramsberg. Den charmiga lille pojken klarade sig alltid ur alla besvärliga situationer med ett leende och en lillgammalt klok blick.

Efter några år i Gammelbo inledde så den nu inte längre knubbiga utan allt längre 7-åringen sin ännu pågående karriär som fotbollspelare i brukslaget GSBK (där finns han fortfarande att skåda på den grandiosa Råssvallen Arena). Redan nu var han idol för sin lillebror Chrille och längre än sin nu 10-åriga syster Mimmi.

Allt eftersom åren sedan gått har intresset för musik och fotboll blivit allt större och fotbollsläger och länslagsträningar har avlöst honom på vägen till gymnasiet där han går på Rockgymnasiet för att ytterligare utveckla sina musikaliska talang och göra sin far ännu mer stolt för varje dag som går.

När Charlie nu fyller 17 år, gör han det på samma sätt som jag en gång gjorde, som student på ett gymnasium i Örebro, inackorderad hos sin farmor och bara hemma hos sina föräldrar på helgerna, dvs om det inte är matcher eller musiklirande med kompisar som gäller.

Nu spelar det ingen större roll, för när vi träffas är det som om vi aldrig skilts åt...

Grattis på 17-årsdagen min älskade son..

Pappa